Sad but True

Kul att det enda jag verkligen sett fram emot antagligen går åt helvete. Har inte råd att åka till Norrland i år om det fan ska kosta flera tusen enkel väg. Så jävla illa. Alla andra dagar på året så kan man åka två ungdomar för typ 1800 tur och retur, men när det är jul och man som mest vill åka upp till familjen, nej då ska det kosta 1800 för båda enkel väg. Lägger man dessutom inte ut det i tid så kommer man inte få någon biljettjävel. Vi har inte möjlighet att lägga ut 1800 kronor just nu eftersom jag bara jobbade en halvtid förra månaden. Kul.

Jag vill inte sitta hemma med bara T på julafton. Hur kul blir det. Han kommer sitta vid datorn eller spela gitarr och jag kommer gråta typ. Sedan får vi äta pasta till julmiddag eftersom jag fan inte kan laga julmat. I sådana fall kan jag lika gärna jobba, det blir fan mer stämningsfullt på jobbet än att vara hemma med någon som inte ens gillar att fira jul.

Åh, jag vill så gärna åka! Jag hade verkligen sett fram emot det. Vet bara inte hur jag ska fixa det? Om min familj bara hade kunnat bestämma sig i tid för en gångs skull hade det kanske varit lätt istället för åt helvete som nu.

Julen har varit mitt ljus i mörkret i flera veckor och nu blir det kanske inte ens någon jul. Snälla tomten jag vill åka till Kalix och fira jul i år.

Alltså jag undrar fortfarande hur människor hinner med hushållsarbetet? Hos oss ser det ut som en soptipp för jämnan. Damm, smulor, kläder på tork överallt, disk som står och väntar, fläckar på golvet….Vi orkar sällan ta tag i det. Jag menar, när ska man hinna leva om man måste hinna med allt det där också? De veckor jag jobbar mindre så går det utmärkt, men när vi båda jobbar heltid så funkar det bara inte!

Hur gör ni?

Hur ofta dammsuger ni?

Hur ofta byter ni sängkläder?

Hur ofta tvättar ni?

Hur ofta diskar ni?

Hur delar ni upp det om ni är två som jobbar heltid?

Hur orkar ni?

Ibland känns det som att jag aldrig kommer att kunna få allt det där jag kämpar för och vill ha. Vissa dagar känns allt möjligt andra dagar känns det som att jag lurar mig själv med fåniga drömmar.

Jag avskyr att känna att jag lurar mig själv, men lika mycket avskyr jag de dagar jag inte tror att jag har kapaciteten att nå dit jag vill.

Jag vill bara att allt ska ta fart. Det går så långsamt detta liv. Man har bara en begränsas tid att leva, varför måste då allt gå så sakta? Jag vill hinna med allt.

Undrar om livet någonsin bör

Jag tror att jag har skaffat mig en liten hjärnskakning. Jag är en klant. Jag tänker aldrig efter före jag gör något och det har nu resulterat i en bula och huvudvärk. Förhoppningsvis inte hjärnskakning, men jag vet inte. Typiskt mig att klanta mig, Så jävla typiskt. Säger inte mer än att händelsen inkluderade ett skåp.

Jag sitter här och försöker att inte hjälpa T som både tvättar och lagar mat. Det är svårt. Det skulle vara så lätt och gå snabbare om jag hjälpte till, men idag måste jag låta bli. Dels är det dags för mig att poängtera hur tungt det är för mig när jag måste hålla koll på allting hela tiden och sköta hushållet till störst del trots att vi jobbar lika mycket, dels för att jag måste lära mig att vila när han avlastar mig. Det är inte synd om honom för att han får göra sådant. Jag gör det ju nästan alltid. Ändå känner jag mig hemsk och vidrig som inte hjälper till, hur sjukt är inte det? Han repar två dagar i veckan och då MÅSTE jag ju sköta hushållet själv och kan inte bli avlastad hur trött jag än är, hur orättvist är inte det om man nu ska vara sådan?

Jobbar bara på veckorna för tillfället, så vi har ungefär samma tider förutom en kväll i veckan då jag jobbar kväll. Då måste han ju hjälpa till med allt det där jag gör när jag är ledig mitt i veckan. För jag är inte ledig mitt i veckan för tillfället. Nästa vecka ska jag till och med jobba hela veckan och lördag.

Så nu har jag lättat på samvetet.

En till skitdag. Fick blommor och choklad av T, då kändes det lite bättre.