Då var det dags igen, för att berätta om mina syskon. Turen har nu kommit till ”Bebisen”.
Bebisen var den första sladden. Först kom jag 1987, sedan kom ”Totti” 1990 och 1997 kom då bebisen. Efter bebisen blev det en liten skarvsladd år 2005, men henne berättare jag om nästa gång 
Bebisen är det syskon jag tagit hand om mest. Jag har liksom varit i den perfekta barnvaktsåldern under hela hans uppväxt.
Det var krångligt under bebisens första år. Min pappa var utbränd och mådde så dåligt som jag inte har sett någon annan må, även om han försökte dölja det.
Jag har alltid varit ett klokt barn så jag drog mitt strå till stacken för att avlasta mina föräldrar. Jag blev bebisens ”lillmamma” som alla sa.
Jag och Totti var ute och lekte titt som tätt och bebisen gallskrek om han inte fick vara med, så vi släpade med honom med. Vi var nog de stoltaste storasyskonen i stan.
Bebisen var ett glatt barn tills han kom i trotsåldern och förvandlades till ett monster. Den enda som fick trösta eller komma nära under hans utbrott var jag, lillmamman. Redan när han var liten så tystnade han när jag bar på honom. Han har alltid varit min lille pojke.
Jag tror att jag och bebisen har så fin kontakt eftersom vi är så lika på många sätt.
Han är ett mycket klokt och lillgammalt barn. När han var 10 månader gick han redan och så började han prata, vilket han inte slutat med sedan dess 
Han kan ord som ingen annan 9 åring kan, frågar frågor som knappt Totti börjat ställa och har minsann förstått ironi sedan han var 5, inte ens T förstår min ironi och han är 20, men bebisen gör.
Vi har samma bajshumor, samma kaxighet och lika många varför. Vi skrattar väldigt mycket tillsammans.
Socialt är vi också lika. Blyga, tillbakadragna och försiktiga, men blir vi eller någon annan orättvist behandlade blir vi rytande lejon. Jag är inte lika blyg och tillbakadragen nu, men när jag var barn var jag precis som bebisen.
Bebisen släpper inte många nära, han gillar inte folk han inte vet att han kan lita på. Han har sin bästis och de är så söta när de ligger och sover i samma säng för att det är läskigt på natten. Eller när de disskuterar saker och hela tiden säger ”men så tycker ju jag med”, bara för att bevisa sin likhet, att de hör ihop.
Han är nog lite försummad. Han har alltid varit för liten för att få vara med mig och Totti på riktigt, så han har alltid känt sig utanför. Han har inte mycket till fantasi, han kan inte leka ensam eller hitta på nya saker att göra. Det är synd, för jag har haft så kul just för att jag alltid haft livlig fantasi, men det handlar nog om att han aldrig haft jämnåriga syskon att leka med, så han har inte lekt på samma sätt. Nu märker jag att han är extra ensam, jag var ett ensamt barn även om jag hade många runt omkring mig, han var inte ett ensamt barn, men nu är han.
Bebisen var allas gulleplutt, sedan kom det en ny liten gulleplutt. Han tydde sig till mig och pratade med mig, eller bara satt bredvid och tittade på när jag gjorde saker, men så flyttade jag. Han går fortfarande och hoppas på att jag ska flytta hem och blir mycket irriterad när jag bara kommer och hälsar på ”men du kan ju sova HÄR om du är trött. T också. Det FINNS en bäddsoffa.”
Han är den som alltid sett rakt igen om mig under mina svåra år. När ingen annan hemma brydde sig kom den kloke lille bebisen och kramade om mig, eller sa att jag var bäst. Även om jag inte rörde en min så förstod han hur ledsen jag var. Om jag grät var det han som tröstade, en gång när jag var otröstlig blev han helt förstörd och grät lika mycket han med. När jag var så arg att ingen familjemedlem vågade närma sig, öppnade de dörren till mitt rum och släppte in honom, honom har jag aldrig kunnat skrika åt.
Jag har bara varit arg på bebisen två gånger.
1. När han kom hem från BB och började vår relation med att kissa mig rätt upp i ansiktet
2. När han målade hela mitt vita skrivbord med mitt röda (som kostat mig hela 20 kr när jag var 12) läppstift.
Bebisen är en gullunge,som fått alldeles för lite uppmärksamhet, men ändå är ett ganska nöjt barn. Han är klok, underhållande, min räddare i nöden och kommer alltid att förbli min bebis.
