Varnande exempel.

Jag måste sluta inta alkohol när jag är nere. Jag blir alldeles utflippad ju.

I lördags gick jag hem från TK jag vet inte när, för att jag märkte att hela dansgolvet lutade och jag snubblade in i folk. Jag insåg att det inte skulle hålla, det där med att anstränga sig för att verka nykter. Så jag gick. Saken var bara den att min kropp inte riktigt ville gå åt samma håll som jag. Jag fick en väldigt skum vänstersväng. Jag var tvungen att ringa T, det insåg jag, annars hade jag vaknat upp i någon buske, på vägens vänstra sida såklart.

T fick dra mig hela vägen hem, vi skulle passera ett gäng fjortisar, så han tyckte att jag skulle skärpa mig, för att inte vara värre en dem, varpå jag började skratta hysteriskt.

Han skulle även knyta sin sko och bad mig stå still ”jamen jag står ju still” sa jag, menenligt honom gick jag hela tiden bakåt, så att han var tvungen att ta tag i mig innan jag drattade på ändan.

När han väl fått in mig i lägenheten försökte jag ta av mig skorna, vilket resulterade i att jag ramlade baklänges tre gånger. Då gav han mig ett glas vatten, som jag tyckte var för tungt att hålla, jag spillde ner hela mig själv och köket. Jag tänkte då att det skulle gå bättre om jag satte mig på stolen, men tji fick jag, för både stolen och jag välte handlöst ner i golvet. Jag bara skrattade…jag vill inte ens veta vad jag babblade om följande timme…

Fast förra gången, min drunk monday, var ännu värre. Har aldrig någonsin betett mig så otroligt pinsamt och löjligt på fyllan.

Den gången kunde jag inte heller gå hem själv, men det berodde på att jag höll på att däcka medan jag gick, ögonlocken bara föll ner hela tiden, jag blev lite rädd att jag skulle lägga mig ner och sova mitt på vägen. Jag försökte även sjunga för att hålla mig vaken, det blev ”vi ser det snöar” vilket var totalt ologiskt mitt i sommaren, men men.

I alla fall så kom T och mötte mig (han hade även kissat på vägen och tagit med sig sin drink ut i ett dyrt glas som den vi lånar lägenhet av äger, detta glas glömde han sedan i busken där han kissade, så vi måste hitta ett nytt likadant innan han är hemma) och sa något som jag blev väldigt upprörd över, en skitgrej men jag blev helt galen och stod och skrek på honom mitt på gatan, något jag avskyr med fulla människor, jag hatar folk som blir löjligt arga och skriker offentligt, därför har skäms jag otroligt mycket för att jag för första och sista gången har gjort det. Jaja, men han blev i alla fall förbannad och började gå varpå jag blev ännu mer hysterisk och började KRYPA efter honom på trottoaren skrikande och gråtandes ”gå inte, du får inte lämna mig, lämna mig inte!!!!” . Så där kröp jag med mina röda stilettklackar i vädret, gråtandes och skrikandes, tills han stannade och vi började hångla under Tälje Hundtrims markis….

Det värsta av allt var att det där krypandet blev världens blackout, när T berättade det för mig i Grekland, flera dagar senare, trodde jag att han hittade på för att testa om jag mindes något, men han ljög inte och en vecka senare kom minnet tillbaka..creepy.

Så nu ska jag läsa detta inlägg varje gång jag i fortsättningen funderar på att dämpa min deppighet med hjälp av alkohol. Eller nåt. 

It’s breaking me down, watching the world spin around, while my dreams fall down.

Jag har ramlat ner i ett sådant där hål igen. Ett svart, äckligt hål som gör tat vardagen blir grå, människorna vita, men jag svart.

Ett jävla hål som gör mig arg på dem jag älskar, arg på mig själv, hatisk och ledsen. Utan att jag kan hitta en vettig orsak. Jga har ångest över mitt jobb. Jag har ångest över att vi inte har någonstans att bo (men vi kanske får titta på en lägenhet nästa vecka, weei!), jag har ångest över att T inte vill samma saker som mig i livet och jag har ångest över att jag inte är nöjd med den jag är och hur jag ser ut just nu. Men det är något annat i grunden, det är det som stör mig, för sedan jag började deppa när jag var 13, 14 så har jag alltid vetat att det är något annat än de orsaker jag kan hitta. Men jag har adrig lyckats hitta ”det där andra” och det är sjukt frustrerande.

Nu sitter jag här, somnar sent, vaknar tidigt, sover lätt. Äter dåligt. Känner hela tiden att jag saknar något.

Dessutom hade någon sökt på ”min dotters fitta” och kommit in på min blogg. Jag kan inte ens skratta åt det. Jag vill bara kräkas åt att någon ens söker på det.

Vart tog kärleken och moralen vägen?

I ett halvår så har Expressens bilaga Hallå haft någon form av otrohetstema, och inte bara Hallå utan alla kvällstidningar med bilagor. Men mest Hallå. det har varit rubriker som ”så är svenska kvinnor otrogna”, ”så många procent av svenska kvinnor har varit otrogna” och dylikt. I veckans Hallå är rubriken ” Svenska kvinnor och män berättar: Så är vi otrogna på semestern”.

Det värsta är inte allt tjat om otrohet utan att tidningarna liksom har börjat vinkla det som att det är okey att vara otrogen med attityder som ”en gång är ingen gång” och med att visa hur normalt det är att vara otrogen genom att slänga upp sina äckliga läsarundersökningar under näsan på en. Dessutom har vissa börjat få det till en girlpowergrej, typ är män svin kan kvinnor vara ännu svinigare, har han en affär borde han tänka på att hon kan ha lika lite moral osv.

Ursäkta men, vad är det för jävla slampor som svarar på deras undersökningar? Jag vägrar tro att normalt funtade människor i bra relationer är otrogna. Jag vägrar.

Hur kan en annars så smart människa som Annika Leone låta sådan där skit publiceras? Vad har slagit slint i huvudet på Katerina Janouch och Malena?

Otrohet är ALDRIG okey. Otrohet är OFÖRLÅTLIGT. Otrohet är ett SVEK.

Att vara otrogen är att ge bort något intimt till någon som inte förtjänar det. Till någon som inte torkat ens tårar, smekt en över kinden, gjort små överraskningar åt en, varit med en i nöd och lust, genom bra dagar och dåliga dagar. Otrohet är att säga till sin partner att ”du är underbar när det gäller vardag, men när det gäller fest vill jag ha någon mer spännande”. Otrohet är att säga ”allt vi gått igenom betyder noll för det finns många andra där ute som kan tillfredställa mig”. Otrohet är att krossa allt man byggt upp tillsammans och säga att det inte var värt ett skit.

Otrohet krossar familjer, hjärtan och ens älskade. Jag vägrar tro på de som påstår att ett litet ”äventyr” kan heta upp deras ordinarie relation.

Är man otrogen har man ingen respekt för den man är tillsammans med. Utan respekt kan man inte ha en fungerande relation.

Det är INTE en girlpowergrej att vara lika mycket svin som man anklagar männen att vara, det är INTE en bra grej för förhållandet att vara otrogen, det är INTE okey. PUNKT!!!!!!!

Älskar man någon är den allt man behöver. Älskar man någon gråter man floder när man bråkat, man går inte ut och sätter på någon annan. Älskar man någon är man livrädd för att göra den illa, livrädd för att svika. Älskar man någon kan man knuffa bort Jessica Alba eller Brad Pitt om han/hon försöker hångla upp en. Älskar man någon betyder ingen annan något. Älskar man varandra tänker man inte med sitt könsorgan, man tänker med hjärtat.

Ni har just fått en lektion i kärlek av en 19 åring. En 19 åring som är bättre en alla sexspalter tillsammans. Då kanske ni ska börja undra vart moralen och kärleken tog vägen? Den är inte oviktig, den behövs.

Mitt nya liv.

Mitt nya liv börjar på måndag, Detta är vad jag ska prioritera.

1. Försöka koncentrera mig på att utföra mina arbetsuppgifter perfekt så att jag glömmer bort hur mycket jag avskyr dem.

2. Småsöka efter andra jobb.

3. Glo efter utbildningar.

4. Intensivsöka efter lägenhet.

5. Sluta äta dåliga saker. Typ det här med chips varje dag och 6-8 panpizzor i veckan måste upphöra. 1 gång i veckan max får det bli.

6. Träna. För när du tränar frigörs en massa bra grejer så att ditt psyke blir lite stabilare och din kropp blir lite gladare och så sover du bättre och orkar mer.

7. Shoppa mindre och spara mer. Halva lönen får inte gå till kul grejer något mer. Det är sjukt.

8. Sluta få hysteriska utbrott när jag inte är nöjd med mina outfits. T blir så rädd.

9. Umgås mer med mina vänner, istället för att hamna i koma varje gång jag är ledig en dag.

Efterlyst.

Hur får man en lägenhet på tre veckor?

Alla tips välkomna!

Aktivitetsterror på flygresan.

En gång för länge sedan kunde man slå sig ner i lugn och ro på flyget. Man satte sig, efter en stund kom flygvärdinnorna med mat och sedan tog de bort brickorna. Efter det var det lugnt och tyst, med undantag för något ledset barn.

 Man kunde sova, läsa en bok i godan ro eller lyssna på musik.

Nu däremot är flygresan värre en ett gympass.

Resan börjar med ett välkomsttal från kaptenen som tar ca 10 minuter, sedan berättar de om säkerheten och flyget lyfter. Äntligen lugn och ro tänker man, men ack så fel.

Så fort fasten seatbelt-skylten släckts ska man beställa vad man vill dricka till maten. Sedan pratar piloten om vädret igen. Sedan ska man köpa hörlurar till filmen (man får tydligen inte använda sina egna för de kan ”förstöra” systemet, kul eftersom man alltid kunde använda sina egna förut) och efter det kommer maten.

Efter maten kommer de och försöker pracka på en mer bröd. Sedan kommer kaffet, efter kaffet te. Så ska de gå en runda och hämta alla burkar. Efter burkarna hämtas resten av skräpet.

Sedan ropar de att cabincrew ska ta en 15 minuters matpaus, så man kan passa på att gå på toaletten, eftersom ingenting ockupperar gången längre. Naturligtvis har man fått vara kissnödig hur länge som helst eftersom vagnarna alltid står i vägen, men inte fan hinner alla i planet kissa på en kvart..det blir kö i hela gången.

Sedan måste de ju ropa ut alla specialerbjudanden de har på taxfreevaror, gå runt och sälja lotter och försöka tvinga på en lite godis.

Detta ger en kanske 30 minuters lugn och ro på hela flygresan. För sådana som mig som bara vill sitta och sova, lyssna på musik eller läsa så är dessa nya ”aktiverande” flygresorna fan inte kul. Låt mig vara för helvete!

Glömde jag att nämna att flygvärdinnorna så fort de har en stund över går och tar betalt för alla förköpta taxfreevaror också?

Mondays, drunk mondays.

Shit, vad är det med mig och att bli stupfull på måndagar?

Igår gjorde vi världens godaste middag, men sedan gick allt utför.

Jag vill inte prata om att jag betedde mig som om jag var 14. Jag vill inte prata om hur svårt jag hade att gå. Jag vill inte prata om exakt hur koncentrerad jag var tvungen att vara för att förstå vad folk sa. Jag vill heller inte prata om den fina scenen jag ställde till när T kom och mötte mig. Faaaaan.

Men jag kräktes minsann inte! Dessutom var det faktiskt min första semesterdag =)

Det kanske är det som kallas att leva?

Ibland känns det som att jag har en ny identitetskris varje vecka.

Kvinna eller kvinna det är frågan.

Ibland är det så svårt när jag blir arg eller ledsen för något T gör.

I vanliga fall, om det är en annan människa så säger jag hemska saker till den och sparkar ut den ur mitt liv, ibland för en tid, ibland för alltid. Eller så säger jag hemska saker som gör den ledsen så att jag inte får vara med i dens liv. Eller så tar jag väg tre och går och tiger, alltså vägrar prata med den tills den inser att den gjort fel och kryper för mig. Eller så tar jag lightvägen soom bara går ut på att kalla den en massa fula saker och sedan är det bra.

Men det fungerar ju inte så med T. Man kan inte göra så i ett förhållande. Så då måste jag böla tydligen. När jag blir arg så blir jag liksom inte riktigt arg på honom, jag blir sårad. Sedan tänker jag att fan heller nu ska jag ställa till ett jäva liv, men det gör jag aldrig. Det slutar alltid med att jag asbölar och så kommer han och tröstar mig.

Ibland skrämmer det mig när jag inser att jag beter mig som en typisk kvinna. Att jag liksom börjat komma in i den kvinnliga rollen. Jag hatar att gråta, för det finns ju kvinnor och kvinnor, när jag bölar känner jag mig som en kvinna. Jag vill hellre vara stark och oberörd som en kvinna. Om ni hajar hur jag menar?

Vilket otroligt fult och konstigt ord kvinna är, tur att jag är ung nog att smita ifrån det och vara tjej.

Plötsligt insåg jag att ett språk saknas i läroplanen.

Kund: Urrsäkkta, skuelle jäg kuna fåe äen påese?

Jag: Excuse me, what did you say?

Kund: Skuelle jäh kuna fåe än PÅSE!

Är jag pinsam eller pinsam?

Fan jag förstår verkligen inte skånska.