Jag hatar mornar. Jag hatar när solen skiner igenom gardinerna och berättar att det är en vacker dag där ute, jag hatar alarmet på mobilen som driver mig till vansinne, jag hatar när regnet smattrar mot rutan, jag hatar att vakna!
Jag hatar att ta av mig mitt varma duntäcke och inte hinna slänga på mig kläder innan jag är iskall. Jag hatar folk som säger god morgon, för ingen jävla morgon är god.
Jag hatar att äta frukost, jag skulle hellre gå hungrig ända fram till lunch om jag kunde. Jag hatar alla dessa oändliga äckliga jävla mackor som folk sitter och idisslar (hur fan det nu stavas) i timmar och njuuuuter av att äta. Jag hatar att bli itvingad minst två mackor och tugga och tugga utan att den smaklösa skiten slutar växa i käften och försvinner.
Jag hatar att duscha, det gör mig bara segare. Jag hatar att sminka mig, man ser ändå ut som skit på morgonen. Jag hatar att det bara är Tv-shop, Tvins och Ordjakten i olika versioner på TV. Jag hatar folk som är glada på morgonen, för då måste jag ju le tillbaka.
Jag hatar allt som händer innan kl 13 typ.
Jag vill bara ligga och dra mig tills mitt morgonhumör försvinner.
Saken är bara den att min pojkvän såklart ääääälskar morgonen. Han hoppar upp ur sängen, lagar en enorm frukost, drar upp mig, visslar (vilket jag hatar vid alla tillfällen), äter frukost i en evighet, sitter kvar med en andra kopp kaffe i en evighet och njuuuuuter. Sedan hoppar han in i duschen, hoppar i kläderna och förväntar sig att jag ska vara lika eantusiastisk över den nya dagen som han är…
Shit, det är inte lätt att inte koka över…hade det varit någon jag inte älskade lika mycket så hade den fått stryk.


