Goodmorning åskmoln.

Jag hatar mornar. Jag hatar när solen skiner igenom gardinerna och berättar att det är en vacker dag där ute, jag hatar alarmet på mobilen som driver mig till vansinne, jag hatar när regnet smattrar mot rutan, jag hatar att vakna!

Jag hatar att ta av mig mitt varma duntäcke och inte hinna slänga på mig kläder innan jag är iskall. Jag hatar folk som säger god morgon, för ingen jävla morgon är god.

Jag hatar att äta frukost, jag skulle hellre gå hungrig ända fram till lunch om jag kunde. Jag hatar alla dessa oändliga äckliga jävla mackor som folk sitter och idisslar (hur fan det nu stavas) i timmar och njuuuuter av att äta. Jag hatar att bli itvingad minst två mackor och tugga och tugga utan att den smaklösa skiten slutar växa i käften och försvinner.

Jag hatar att duscha, det gör mig bara segare. Jag hatar att sminka mig, man ser ändå ut som skit på morgonen. Jag hatar att det bara är Tv-shop, Tvins och Ordjakten i olika versioner på TV. Jag hatar folk som är glada på morgonen, för då måste jag ju le tillbaka.

Jag hatar allt som händer innan kl 13 typ.

Jag vill bara ligga och dra mig tills mitt morgonhumör försvinner.

Saken är bara den att min pojkvän såklart ääääälskar morgonen. Han hoppar upp ur sängen, lagar en enorm frukost, drar upp mig, visslar (vilket jag hatar vid alla tillfällen), äter frukost i en evighet, sitter kvar med en andra kopp kaffe i en evighet och njuuuuuter. Sedan hoppar han in i duschen, hoppar i kläderna och förväntar sig att jag ska vara lika eantusiastisk över den nya dagen som han är…

Shit, det är inte lätt att inte koka över…hade det varit någon jag inte älskade lika mycket så hade den fått stryk.

It’s you and me.

Något av det svåraste i min ålder är nog att vara tillsammans med någon som man träffade innan man slutade gymnasiet. Om jag kollar runt lite i bekantskapskretsen så kommer jag direkt på fyra par som av olika anledningar brutit med varandra efter gymnasiet. Vissa hittar tillbaka till varandra och bestämmer sig för att kämpa, att de faktiskt hade något som är värt att bygga upp. Andra kände bara att det inte gick till sist, att de blivit helt andra personer under det här året som har gått.

Jag tror att det är naturligt, för denna tid som gått sedan jag gick ut gymnasiet har nog varit den mest utvecklande och lärorika tiden i mitt liv. Det är nu man har sagt pricken över i:et, man har finslipat den person man byggt upp under alla år i skolans förvar och blivit någon man faktiskt för det mesta vill vara.

Man har börjat gå sin egen väg.

Om man då är två och båda helt plötsligt blivit hyfast klara med sig själva, kanske ändrats drastiskt så är det inte lätt. Vad hände med den man blev kär i? Vad hände med en själv? Vilken roll har man nu i förhållandet? Varför vill man inte längre samma saker?

Jag vet att jag och T ska vara tillsammans, han vet det också. Så vi kämpar. Vi har dragit åt olika håll under en tid, men vi har alltid haft i tankarna att vi snart kommer att mötas igen. Vi har bara varit tvugna att klura på hur. Hur får man två såpass olika personer att vilja samma sak?

Det går inte, men man kan göra sitt bästa för att göra båda nöjda. Man kan offra saker, kompromissa och visa att man älskar varandra.

Jag förstår att det går åt helvete för många, därför är jag så lycklig att min och T’s kärlek är så stark att jag känner den även i ett ögonblick där allt känns dömt att misslyckas. Hur arg, besviken eller ledsen jag än är känner jag ändå alltid att kärleken är starkare.

Vi kommer aldrig att ge upp. Det är han och jag.

Hur lyckligt lottad är man inte om man kan känna så med någon innan man ens fyllt 20? Istället för att bli svag av att jag älskar honom har det börjat ge mig en otrolig styrka och tro på framtiden.

Mina syskon är coolast.

På tal om folk som kör som idioter. När min bror var i 6, 7 års åldern var det en del folk som gillade att köra moppe helt galet där ungarna brukade leka, så bror min satte sig i trädgården, spikade helt sjukt många spikar i en bräda och frågade om han fick gå ut en sväng. När vi undrade vad han skulle göra med brädan kollade han på oss som om vi var idioter och sa:

- men jag har ju gjort en spikmatta! Jag ska lägga den på vägen nu, så att deras moppar går sönder.

Mamma var frestad, men sa med en suck att det var en bra idé, men att han nog var tvungen att låta bli.

Hoppas det är era egna ungar/syskon/föräldrar/vänner ni kör på när olyckan väl är framme.

Herregud! Det är fan ett under att någon i den här stan får behålla körkortet!

Höll på att bli överkörd ännu en gång eftersom idiotjävlarna som kör från motorvägen mot Brunnsäng vägrar notera att det är GRÖNT vid övergångsstället. Istället för att sakta ner och titta, gasar de såklart, så där det inte var en bil när jag kollade sekunden tidigare var det plötsligt en som tvärnitade.

Förra veckan var det 7 bilar som inte stannade när jag försökte gå över gatan för att komma upp på bron. 7 jävla bilar.

Sedan kör de ju fan formel 1 på bron om nätterna. Kan inte polisen stå där någon jävla kväll/natt och ha kontroll? Snacka om att de skulle häpna och rycka körkorten ur handen på folk.

Crap.

åååhhhhh nu har jag ont i ryggen IGEN. Jävla skit. Det var så jävla bra, tills jag jobbade långa pass förra helgen. Måste träna, man hinner inte förrän på måndag. SKIT.

Den norrländska präriens gudinna.

Jag är minsann 73 % norrlänning =) Testa här.

Negativ energi.

Igår bad T mig plocka upp i rummet idag eftersom jag är ledig. Jag började nästan grina. Hela min dag är förstörd för att jag var tvungen att plocka i fem minuter.

Det här med städande har en sådan negativ energi.

Nu kan jag lika gärna tvätta och laga mat också, för dagen är ju som sagt förstörd..

Känslomässigthandikappad, någon som har en flickvänshandbok?

Varför ska det vara så svårt att vara två? Varför ska det vara så svårt att få sin älskade att förstå vad man menar och hur man känner?

Att vara singel är väl det lättaste för två egon som mig och T. Problemet är bara att vi blev och är så sjukt kära i varandra. Problemet är att hur jag än vrider och vänder på det så ser jag alltid ett oss. Jag kan inte springa iväg så fort det blir jobbigt, jag kan inte göra slut, för jag vill inte. Jag kan inte lämna den där människan för att få göra som jag vill när jag vill. Det både stör mig och gör mig förtjust. Skräckblandad förtjusning.

Jag har alltid kunnat fly men nu kan jag inte. Jag vet inte hur man är en jävla flickvän. Jag vet heller inte hur man bråkar med någon som har hans tålamod. Det hjälper inte att skrika, för han skriker inte tillbaka. Det hjälper inte att gråta av vanmakt för då tröstar han mig tills allt blir bra igen.

Jag vet inte hur jag ska göra för att ha en normal relation med någon. Det är frustrerande. Varför kunde mina föräldrar inte lära mig hur fan man gör? De har ändå en av de bästa relationerna jag vet.

Varför var jag tvungen att bli känslomässigthandikappad.

Varför, varför, varför kan jag inte få honom att förstå varför jag känner mig kvävd fast jag samtidigt vill vara med honom hela tiden?

Det hjälper inte om han går ut en stund och lämnar mig ifred, för det är inte det jag behöver. Jag behöver utrymme! Jag behöver kunna vara i samma rum som honom och inte höra honom sucka för att jag sitter vid datorn och inte han. Jag behöver få känna att denna dator är MIN inte vår. Jag behöver kunna känna att allt inte är hans. Jag behöver känna att han vill ha en vardag med mig utan att ”ska vi inte fråga mamma om hon också vill ha mat/se på film”.

Dessutom behöver jag att han lär sig förstå att Dra åt helvete betyder ge mig en kram.

HUR GÖR MAN?

I love you. Ti amo per sempre. Jag älskar dig T.

Jag älskar att du älskar mig ändå.

”Can you forgive me again?
I don’t know what I said
But I didn’t mean to hurt you

I heard the words come out
I felt that I would die
It hurt so much to hurt you

Then you look at me
You’re not shouting anymore
You’re silently broken

I’d give anything now
to kill those words for you

Each time I say something I regret I cry ”I don’t want to lose you.”
But somehow I know that you will never leave me, yeah.

‘Cause you were made for me
Somehow I’ll make you see
How happy you make me

I can’t live this life
Without you by my side
I need you to survive

So stay with me
You look in my eyes and I’m screaming inside that I’m sorry.

And you forgive me again
You’re my one true friend
And I never meant to hurt you”

*Patent* engångstunneln *Patent*

Följande samtal utspelade sig emellan mig och T igår natt kring kl 01.

T (mumlar): engångs..mujfrhehpfftss

Jag: Vad är det som är engångs?

T: Engångstunneln!

Jag: ehm, engångstunneln?

T: Engångstunneln, man tejpar den på väggen istället för att bygga…(obegripligt mummel)

Jag: T, är du vaken?

T. Ja

Jag: Är du riktigt säker på det?

T: JA!

Jag: Vad har vi sagt om att ljuga för varandra?

T: Ja

Jag: Jag tror inte på dig just nu…