Är helt slut. Inte så lätt att börja dagen kl 05.40 när man inte kan sova ordentligt på nätterna. Det är dags att gå till läkaren och skaffa mig en insomningstablett eller så. Jag vill inte ha några jävla tabletter, men blir ju skogstokig om jag inte får sova snart.

APU:n är något helt nytt. Nu kan man inte sitta och tänka på annat när man jobbar minsann. Nu är det riktigt ansvar med i bilden. Även om jag inte är anställd måste jag ju hålla ögonen öppna, så ingen ramlar och gör sig illa eller så. Gamlingar är envisa har jag märkt. De ska springa med rullatorerna, gömma blöjorna, gå på brutna ben och så vidare. Men de är så himla underbara i all den där envisheten. Att de glömmer bort vem jag är var tredje minut gör ingenting, för äntligen känner jag att jag gör något meningsfullt,att jag får utlopp för min EMPATI som jag har för allt och alla.

För att citera min skolbok, det enda klockrena som står där:

“Sympati

Jag ser mig i dig

Jag ser det, som liknar mig

och behagar mig.

Jag ser inte det som är annorlunda

hos dig därför kan jag inte

hjälpa dig med det du behöver”

“Empati

Jag lever mig in i dina

tankar och känslor för att jag

kan identifiera mig med dig,

men jag är samtidigt mig själv.

Jag kan se dig och dina reaktioner

med mina egna ögon och därför använda

min kraft och mina känslor

så jag kan hjälpa dig”

(Vård-och omsorgsarbete, Kangas Fyrh och Wilhelmsson. Bonniers 2006)

Den här sortens arbete är något helt nytt för mig och jag kan inte säga att det är lätt, än har jag inte behövt göra något tungt. Jag har mest pratat och lugnat, promenerat, matat och serverat mat. Jag har kollat hur man tar kissprov och dylikt, men inte gjort det själv ännu. Nästa vecka så. Ser fram emot det.