Du kommer alltid att vara din mammas och din pappas lilla barn. Vad som än händer, om du börjar knarka, blir kriminell, sjuk, utbränd, om du gör människor illa, du är ändå deras barn och de älskar dig ovillkorligt oavsett vad du gör. Vare sig de vill göra det eller inte. Även om du beskyller dem för att ha förstört ditt liv så älskar de dig, hur ont det än tar att höra det du beskyller dem för. Det är en kärlek som ingen annan. Sedan kommer dagen då dina föräldrar blir gamla och behöver dig mer än någonsin, då är frågan, älskar du dem? Vad får de tillbaka för all den kärlek de öst över dig?

De blir sjuka och kanske tappar de uppfattningen om tid och rum. Du har så mycket som händer i ditt eget liv och orkar inte ta ansvar över deras livockså. Du ordnar ett rum åt dem på ett äldreboende och känner lättnaden av att lämna över ansvaret till någon annan. Jag förstår dig. Du vill inte försumma eller göra fel.

Sedan kommer det jag inte förstår, hur du kanske dröjer allt längre med att hälsa på. Hur du vägrar din mamma eller pappa pengar till någon obetydlig grej som han/hon längtar så efter. Hur du låter din mamma eller pappa sitta och vrida sina händer, i främlingars vård, medan mamma eller pappa alltmer glömmer hur du ser ut och blir orolig över hur du egentligen mår, när du inte ens har tid att hälsa på.

Har du glömt? Har du glömt hur din mamma inte unnade sig ett enda nytt klädesplagg under de år du var tonåring, bara för att du skulle kunna få ett par märkesjeans? Har du glömt hur din pappa körde dig till träningen flera gånger i veckan. Har du glömt hur mamma och pappa turades om att gå upp mitt i natten för att köra och hämta dig när du varit ute med dina vänner? Har du glömt hur dina föräldrar läste miljoner sagor för dig när du inte kunde sova? Har du glömt hur dina föräldrar ställde upp för dig när barnen var små och du inte ville ha dem på dagis? Har du glömt hur dina föräldrar ställde upp när du studerade och hade ont om pengar? Har du glömt vilka som satt vid din sida när du var ledsen, och gjorde allt för att få dig att le? Har du glömt hur dina föräldrar försvarde dig mot andra fastän det kanske var de andra som hade rätt när de skällde ut dig? Har du glömt hur dina föräldrar stöttade dig när ingen annan gjorde det?

Hur kan man glömma bort sådan kärlek?

Din mamma och pappa är inte längre den person du minns och har vuxit upp med, men är du det barn du en gång var?Kanske känner din mamma eller pappa inte riktigt igen dig längre, men är det så konstigt att minnet sviker när du aldrig är där?

Var är du? Vad gör du som är viktigare än att åtgälda all kärlek du (troligtvis, det finns ju faktiskt tragiska undantag)fått? En timme eller två i veckan är det så hemskt? Barnen kan följa med om det är så. Hur kan du inte känna en ovillkorlig kärlek till dina föräldrar så som de älskat dig?

Jag dedikerar dagens inlägg till de underbara kvinnor och män som tar vid där din kärlek svalnar. De som ser till att din mamma och pappa får en värdig omvårdnad under sin ålderdom. De som ser allt en “gammal” människa har gett under sitt liv, som ser hur underbar en gammal skraltig tant eller farbror är.