Jag väljer att spinna vidare på Drottningens resonemang om hur märkligt det är med folk som hellre lånar pengar av sin pappa än sin partner för att man har separat ekonomi. Jag tycker det är urlöjligt. Jag fattar inte vad kvinnor födda vissa år har för resonemang gällande det där. Jag har inte berättat för vissa att jag och T har gemensam ekonomi, för jag vet att det skulle bli en massa tjafsiga diskussioner. Folk sägeratt jag inte ska dela mina pengar med en man, för att jag måste kunna klara mig själv om det skiter sig. Visst, det köper jag. Men om det nu händer en månad att jag inte har något jobb, ska jag då svälta medan T får äta, eftersom han har betalt maten?
Jag vet par som sitter och delar upp varenda nota, vartenda biobesök, varenda litet fikon de köper på två. På Willy:s finns det ett flertal par, både unga och gamla, som handlar med varsin korg. Vill den ena äta fläskfile får den köpa den själv, medan den andra som vill äta färskpasta minsann får lägga den i sin egen korg och så vidare. Äter de varsin rätt till middag sedan? Hygienartiklar delar nästan alla upp.
Jag tycker det är synd att sätta pengar i främsta rummet. Därför har vi delad ekonomi. Jag vill att T ska kunna ha kul ibland, äta lunch och må bra, därför delar jag med mig av mina pengar när hans är slut.
Att ta emot pengar är inte att vara osjälvständig. Att inte kunna tjäna egna pengar är däremot osjälvständigt, för då kan man inte leva ensam. Jag skulle kunna leva ensam även om jag tar emot pengar av T ibland, jag skulle kunna bo i en mindre lägenhet, skaffa ett till jobb och bostadsbidrag.
Det kanske är så folk gör tillslut. Bor i varsin liten etta mittemot varandra, med samma hyra, äter middag tillsammans, var och en får köpa det den vill äta och sover i varandras säng varannan natt för att ingens säng ska slitas lite mer…
För att fortsätta vara en omodern, osjälvständig kvinna så skulle jag absolut kunna tänka mig att bli hemmafru. Denna åsikt har skapat stora reaktioner både hemma och i bekantskapskretsen. Jag står fast vid mitt ord, jag skulle älska att vara hemmafru. Lite hushållsarbete och sedan resten av dagen till träning och läsa böcker och lära mig nya saker. Sedan att slippa ha ungar på dagis när de är ett och kunna njuta av att se dem växa upp. Varför inte? Vad är det som är så hemskt med det? Jag vet ju att jag kan jobba och lära mig en massa saker. Jag skulle ju kunna jobba gratis någongång här och där om jag kände mig sysslolös och ostimulerad. Finns massvis med bra projekt jag skulle kunna styra upp. Om min karl tjänar så mycket att jag kan vara hemma och förverkliga mig själv till fullo, på mitt eget sätt, varför inte? Tänk vilken tid jag skulle ha att engagera mig i saker ingen annan har tid med. Kanske bli kontakperson för en ung utvecklingsstörd, gå ut och promenera med några gamla. handla åt någon som är sjuk, passa barn när föräldrarna inte kan vara hemma från jobbet eller vad som helst. Man är inte värdelös om man inte gör sig värdelös.
