Igår bråkade mina grannar så fruktansvärt att jag, som precis lyckats somna efter många timmars försök, flög upp ur sängen. En kvinna skrek och grät och jag gjorde allt för att lyssna på vad som hände för att veta om jag skulle ringa polisen. De skrek på spanska, tur att jag fortfarande förstår spanska, men något om att han alltid kom hem sent och hon var en hora och så vidare. Problemet var i alla fall att ibland skrek hon till och jag kunde inte avgöra om han slog henne eller inte. Först trodde jag det, men då började jag fundera på hur det låter hos grannarna när jag och T bråkar.

Jag kastar saker i väggarna, skriker, gråter hysteriskt och han kan skrika rätt bra han med om han blir nog förbannad. Det lär ju också låta som om jag får stryk, med tanke på det som flyger i väggen alltså.

Grannarna var spanska/sydamerikanska, där bråkar man som i Italien och när italienska par bråkar låter det som om två gäng fotbollshuliganer ryker ihop, så jag vågade inte ringa polisen ifall det bara var ett “vanligt” gräl. Samtidigt kan jag inte sluta oroa mig för att hon faktiskt fick stryk och jag inte gjorde ett skit, det är inte sådan jag vill vara.

Usch, jag avskyr att höra andra gräla. Jag fattar inte varför jag känner sådant obehag, för mina föräldrar har grälat väldigt sällan under min uppväxt så har inte direkt gamla hemska minnen av just det.

Nu har jag lättat mitt hjärta lite, så kanske kan släppa det där.

Fick mail om lediga tider på nya jobbet. Några helger fram till April och bara kvällspass, underbart. Så jag köttar nog på med alla pass utom de i helgen för då har jag min sista dag på Willy:s.