Det har inte varit så bra mellan mig och min T på sistone. Det kanske har märkts i bloggen. Inte för att jag brukar skriva så mycket om honom, men då och då har det väl kommit en glad kommentar om hur underbar han är.

Vi har bråkat mycket. Om hur pengarna far iväg på skitsaker, att han köper saker utan att tänka på att han ska äta lunch och köpa busskort, vilket har lett till att jag fått ställa in saker jag har planerat för att han ska kunna göra de sakerna. Vi har bråkat om att han har så svårt att prata med mig om känslor och bekymmer, medan jag å andra sidan överöser honom med alla mina bekymmer så han blir helt utmattad. Vi har bråkat om att han visar 0 intresse för mitt liv, dvs. mitt jobb, mina tankar, värderingar och intressen som vi inte delar, medan jag vill veta för mycket om hans liv. Vi har bråkat om min svartsjuka som blossar upp så fort jag känner mig åsidosatt, om att jag är slarvig, att han diskar för sällan, att jag städar badrummet för sällan, att han spelar för mycket och en massa andra saker.

Vi har kommit fram till att vi har helt olika syn på hur man visar känslor, nästan helt skilda intressen, är för lata gällande hushållsarbetet och lyssnar för lite till varandras behov. Jag har svårt att erkänna när jag har fel, men jag har fått göra det ändå. Han har fått ge allt för att jag ska tro på att han är lycklig och nöjd i vår relation. Men han lyckades få mig att inse att han älskar mig mest av allt, att han bara är lite klumpig när det gäller att visa känslor. Han blir helt förstörd om jag ens nämner att han kan förlora mig.

Det viktigaste vi kom fram till är att vi älskar varandra. Djupt och passionerat. Vi älskar varandra trots våra olikheter. Vi vill hålla ihop, vi tänker kämpa och vi ska försöka få bort den där gnälliga, bittra tonen ur våra röster och bemöta varandra med mer respekt. Vi är två egon som aldrig sett samboskap som ett alternativ innan vi blev tillsammans. Det är klart det är svårt. Två starka viljor under ett tak är inte en enkel sak. Men kärleken övervinner allt sägs det och så länge man vet att man älskar varandra så är det bara att kämpa på i uppförsbackarna. Jag kommer från Norrbotten och Neapel, inte en chans att jag ger upp för lite motvind.

T, jag älskar dig. Över allt annat. Jag älskar även dina brister, för de är en del av dig liksom mina är en del av mig.

Nu kommer jag få ångest över att ha outat min relation på det här sättet, men vafan folk har väl redan läst mellan raderna och alla jag känner vet hur mycket jag och T älskar varandra trots våra tjafs, så ska försöka att inte få ångest över att ha varit så personlig.