I see
10 mars, 2008Petter har rätt, folk har helt enkelt tappat greppet om vad som är viktigt.
Här har jag hällt ut ett ton känslor och för en gåmngs skull skrivit ett långt och seriöst inlägg och ingen kommenterar eller säger något IRL. Däremot kan jag få en massa kommentarer när jag skriver om en skitsak.
Människor, sluta vara så rädda för känslor, alla har dem. Sluta vara så rädda för att säga fel saker.
När någon förlorat någon går jag fram till personen och frågar hur den mår och vad som hände. Jag lyssnar och ger en kram om det behövs. Det är aldrig någon som tagit illa upp vad jag vet. De flesta verkar lättade och pratar om det, eller så säger de att de inte vill prata om det och då skiter jag i att prata. Det är inte så svårt att vara en vän.
Om någon häller ut alla sina känslor frågar jag och låter personen berätta och LYSSNAR. Jag intresserar mig för mina vänner, för deras liv, deras tankar, deras glädje och deras sorg. Jag tycker det är naturligt.
Det finns de som har lyssnat en del och de som lyssnat mindre. Till de som lyssnat mindre säger jag ännu en gång att jag minsann lyssnat på era bekymmer i timmar, vad hände med att lyssna på mina? Var är ni när min värld är upp och ner? Ska jag vara någon form av rådgivare/psykolog tar jag hädanefter betalt.
Word!
Jag säger också WORD!
Vad är det med känslor som är så läskigt egentligen? Well, vet ju iofs att jag är ganska dålig på att prata om just sådant här för jag börjar gråta så lätt. Men Daniel ska inte glömmas bara för att han tar fram känslor i en som inte är så bekväma..
Sandra: Du får gråta med mig, jag gråter ju jämt
För egen del så handlar det snarare om att jag inte kan kommentera utan att lämna ut saker om mig själv som jag inte vill ha offentliga, således håller jag tyst istället. Sen så fungerar människor olika, jag tyckte inte alls om att folk frågade när jag mådde som du gör nu, jag ville bara bli behandlad som vanligt och vara ifred. Däremot uppskattade jag de som har lyssnat när jag har velat prata och de som ändå hörde av sig och frågade om vi skulle ta en fika, gå en sväng osv.
Annars är det precis som du skriver, när man lämnar ut sig själv på ett eller annat sätt så får man inga kommentarer, skriver man något surt och hånar en rubrik i slaskonbladet så får man ett gäng. Jag antar att det är så att man vill inte ens skrapa på ytan, inget ska vara jobbigt, ledsamt osv.
Det är det där med att lyssna och höra av sig jag menar, det är inte frågandet som är det viktiga, men att visa att man bryr sig. Det är det som gör mig ledsen att jag har så många som kallar sig för mina vänner men som raderar mig så fort jag inte är glad, stark och villig att hjälpa dem med deras problem.
Jag kan inte alltid vara stark, men folk har bestämt sig för att jag är stark, självständig och alltid har koll på läget, de tror inte att jag också kan vara liten, rädd och ensam, så så fort jag visar lite av den sidan så försvinner de.
Det är så synd att man bara skrapar på ytan, för man missar ju så mycket av människorna runt omkring när man gör så…
Jo. Det är ofta sådär