Inatt hade jag en väldigt, väldigt fin och verklighetstrogen dröm. Har nog aldrig drömt en dröm som känts så mycket dagen efter. Inatt sa Daniel hej då. Människans förmåga att bearbeta är fantastiskt, det vi inte klarar av att bearbeta eller förstå, kan bearbetas när vi sover. Eller så sa han verkligen hej då. Jag ska inte utesluta det, för ingen har hittils kunnat svara på om de döda kan påverka oss som lever kvar.

Troligen var det bara jag som plötsligt förstod att han är borta. Nu efter begravningen och allt.

I drömmen har jag och T fest. Danne kommer fram till mig med en tjej, han undrar om det finns något rum där de kan gå undan och vara ensamma. De verkar ha funnit varandra. om man säger så Jag bara tittar på honom och ler. “Du är här, jag är så glad att du är här. Jag ville inte att du skulle vara borta” säger jag.

Danne är ovanligt lugn. I vanliga fall pratar han i ett, men nu är han lugn. Han omfamnar mig och ser på mig med en jättevarm och lugn blick. “Jag är så glad att du är här, du betyder mer för mig än vad jag förstod, jag blev så rädd när du försvann.” säger jag. Danne fortsätter hålla om mig och le.

“Det finns ett rum därborta, som ni kan gå in i. Nu vet jag ju att du verkligen är här” säger jag. Då ser Danne mig i ögonen och kysser mig djupt. Inte på ett sexuellt sätt, utan på ett vänskapligt och kärleksfullt sätt. Det låter konstigt, det var världens kyss, men absolut inte sexuellt, utan liksom bara så starkt. Kan inte förklara känslan. Den var ett hej då, ett enda stort hej då, ett avsked, ett avslut.

Han och tjejen går in i rummet och sedan kan jag inte hitta dem mer.

När jag vaknade kände jag mig alldeles lugn. Nu har han sagt hej då. Nu har jag förstått. Frid är det rätta ordet. Jag behövde bara ett ordentligt hej då.