Nu är klockan 01.50. Jag tänkte ta och sova för en gångs skull. Nu kastar jag in handduken.
Måste bara säga att jag tycker synd om alla där ute som är så fruktansvärt osäkra på sig själva, sina relationer till människor och sin förmåga att de drivs till att göra destruktiva saker tills de förstört hela sin omgivning och livssituation.
Jag kanske gör dumma saker mot mig själv när jag mår dåligt, jag kanske trycker ner mig själv och börjar banta en tid eller så, men jag försöker alltid vara aktsam om de jag älskar och jag vet alltid att någonstans därinne finns min gnista. Jag hittar den alltid igen, jag vet att jag kan klara allt och jag tror på mig själv. Stackars dem som inte gör det.
Jag vet att jag inte är svag. Jag har fått en massa ångest för att jag har ett starkt psyke och kan hantera den. Om någon annan med ett normalt psyke skulle må som jag gör skulle den troligen vara inlagd på psyket eller i alla fall gå på tabletter, men jag klarar det mesta. Inte alltid med stil, men jag pallar.
Livet handlar om självrespekt, respekt för andra människor, tillit, kärlek och skratt. Inte bara för egen del, man ska ge de sakerna också. Man kan inte bara ta. Man ska ge det man förväntar sig att få. Glöm aldrig det.
Meningen med livet är kanske oklar, men ingredienserna är inte oklara. Skärp er människor.
Om man inte skärper sig hinner skiten ikapp en, den gör alltid det, ingen idé att försöka komma undan, det enda man kan göra är att rätta till allt så gott det går. Livet är ingen räkmacka, man kan inte glida igenom det. Man kan inte få allt. Fatta det.
