Blä, allt känns bara så instabilt.
I november är det bye bye till lägenheten, vart fan ska vi ta vägen då? Inte som att Telgebostäder kommer att ha något att erbjuda oss på typ två år till.
Jag kommer ha tjänat för mycket för att kunna ta studiebidrag i sommar, på grund av semsterersättningen, så får jag inte bra med timmar på jobbet kommer jag vara pank, eller vi, för T fixar ju aldrig ett extrajobb utan väntar på en heltid på sitt. Vilket han inte får förrän han har körkort och det betyder alltså att jag i sommar ska plugga och jobba heltid. Jomenvisst.
Jag kommer inte vara klar med utbildningen i år skulle jag tro och sedan måste jag ordna ett jobb, tänk om jag inte får ett? Har jag ens rätt till A-kassa?
Jag väger inte så lite som jag vill och jag blir sjuk hela jävla tiden så jag kan inte träna bort skiten.
Jag blir som sagt sjuk hela tiden och jag brukar aldrig vara sjuk, så min kropp är också instabil. Jag blir tokig!
Jag trivs inte i Södertälje men T vill inte flytta till norrland.
Jag avskyr människor, särskilt vissa som kallar mig vän men som bara är äckliga hycklare. Jag avskyr fler än vad jag tycker om. Jag kan tydligen knappt ha stabila vänskapsrelationer. Finns typ tre, fyra stycken som jag inte avskyr i perioder. Bra liksom.
CSN behandlar aldrig min jävla ansökan, körkortstillståndet måste förnyas, Kommunal vägrar skicka brev om mitt eventuella medlemskap, elräkningen kommer inte, pengarna vill inte stanna kvar, lakanen är skitiga, jag skulle behöva städa, min fingertopp kommer ramla av och snart ramlar väl himlen ner.
Jag vill ha ett stabilt jävla liv. Jag orkar inte vara 20.
