Fängslad på grund av andras äckliga begär

Näe, jag kan inte låta bli att skriva ett argt och bittert inlägg. Efter att ha läst om alla våldtäkter och våldtäktsförsök som utförts i denna stad den senaste tiden så inser jag nu att jag måste ge upp. Jag måste ge upp min tro på att varje människa är fri att göra det den vill om den inte skadar andra. Jag måste ge upp min frihet. Jag kan inte gå ut ensam på kvällarna längre.

Om jag känner för en kvällspromenad så går det inte om inte T kan följa med och vakta mig. Om jag ska ut på krogen så måste jag ha sällskap hela vägen hem, eller så får T gå hela vägen ner på krogen för att hämta mig. Man kan ju inte ens gå halva vägen var som det verkar just nu. Man kan inte ens åka taxi utan att någon äcklig jävel ska ofreda en.

Nej men jag får väl rätta mig i ledet. Jag måste inse att jag är en kvinna och jag ska hålla mig på mattan. För om jag går ut på nätterna så kanske någon som har lust att ha sex tar sig friheten att stoppa in sin kuk i mig, utan att fråga vad jag tycker om det. Jag menar, jag är ju kvinna, jag är bara ett hål och är jag ute efter klockan 20 så vill jag bli våldtagen.

Jag får väl sitta här i mitt jävla fängelse och ruttna resten av livet, för det är just så det känns, som att jag sitter fängslad. Det är rätt ironiskt att alla kvinnor ska betala för vissa mäns äckliga vidriga begär. Det är ju DEM det är fel på, inte OSS. Hur fan kan man låta det bli såhär? Ska min pojkvän behöva skicka med ett vapen varje gång jag ska gå utanför dörren? Eller ska han behöva vara min vakthund?

Jag tycker att det är dags för alla män som inte våldtar och alla kvinnor att protestera mot de här äckliga svinen som förstör systrar, döttrars, fruars och vänners liv med sina vidriga drifter. Jag tycker vi ska protestera mot de alldeles för låga fängelsestraffen och kräva mer poliser ute på stan på nätterna. Samt bättre belysning. Jag tycker att våldtäktsmän ska sitta inne på vanliga avdelningar på fängelserna, så det får smaka på sin egen medicin. Så de får känna hur det känns att bli utsatt för andras hat och begär. Så att de som ändå ska sitta och ruttna i fängelset hela livet kan ta död på dem åt oss.

Jag vill vara fri. Inte fångad. Vad har jag gjort för att förtjäna ett liv som instängd?

En gång i tiden var det en (manlig) feminist som erbjöd mig att fixa pepparspray åt mig. Då trodde jag fortfarande att jag skulle klara mig och tackade nej. Nu är det annorlunda. Jag tror jag ska kontakta honom och be honom ordna med det.

Hormonmonstret

Jag försöker att inte skriva eftersom jag har pms. Bara för att lyckas skriva det här inlägget utan att använda en massa fula ord och ha en bitter underton så har jag behövt skriva om det fyra gånger. Jag är inte en människa när jag har pms. Jag är ett monster. Hormonmonstret.

Ibland vill jag vara man.

Me and my pills

Mina älskade P-piller har börjat svika mig. Mina hormoner gör mig helt galen. Min pms är tillbaka. Min mensvärk är tillbaka. Min mens är knäpp. Min sexlust har minskat. Min pms är faktiskt läskig, för jag blir ett monster och läskigt arg.

Problemet är att jag hatar kondomer. Finns det något annat smart preventivmedel som inte innebär hormontillskott?

Jag har tagit mina p-piller i flera år och det har fungerat skitbra tills de senaste två månaderna (och nej jag är inte gravid) då allt har blivit galet. Fattar inte varför det blev skumt nu. Kan man ta P-piller för länge? Så kroppen liksom börjar vänja sig såpass att den motarbetar dem?

Neråt gör mig uppåt

Jag känner igen mina former igen. Min mage börjar se ut som den en gång gjorde och mina lovehandles har krympt, låren med. Jag fortsätter köra ett tag till. Tre kilo till, sen är jag nöjd. Tuttarna har krympt en aning, men så länge de inte går ner en hel storlek så är det skitsamma.

Nej, det här var en bra grej. Jag mår bättre när jag ser mig i spegeln och igår hade jag på mig ett TIGHT linne, utan att ha ett långt linne under, utan att gå och känna mig ful. Jag har gått i klänning och stora linnen bara för att jag hatat mina lovehandles, men nu behöver jag inte göra det längre. Det är skönt.

Nu ska jag äta lunch, för jag äter faktiskt

Det är dumt av mig att glömma att jag är lika älskad

Idag glömde jag att ringa T när jag fick ändrade planer. Det hade gått rätt länge sedan jag borde ha kommit hem innan han ringde och frågade vart sjutton jag höll hus. Han var orolig.

Jag är så orolig för honom att jag glömmer bort att han oroar sig för mig.

Skäms på mig.

Faktiskt.

Lilla ego.

Kvinnorna i mitt liv.

Här om dagen kom jag på att jag inte har en normal relation till de av kvinnligt kön. Jag har inga riktiga väninnor. Inte sådär som andra har.

Jag går inte ut och tar en drink efter jobbet, jag ringer inte en väninna när allt är åt helvete, jag shoppar oftast ensam, jag har ingen jag kan berätta ALLT för. Jag har vänner av kvinnligt kön som jag uppskattar jättemycket, vad jag menar är att ur ”vänninesynpunkt” så är det rätt ensidigt. De berättar saker för mig, men jag kan inte förmå mig att berätta saker tillbaka. Inte stora saker, jag ger dem bara små smakbitar liksom. Jag litar inte på kvinnor. Sad but True.

Som den amatörpsykolog jag är så vet jag att detta har att göra med min mellanstadietid där jag lärde mig att tjejer är elaka, svekfulla och endast suktar efter uppmärksamhet. De är beredda att gå över lik bara de får mest uppmärksamhet. Jag tänker inte gå in på detaljer, delvis för att det är alldeles för personligt, men också för att jag förträngt det mesta av hur jag mådde och det jag gick igenom då.

Det finns också en till orsak till att jag inte har några sådana vänninor som alla andra har. Orsaken till det är Hannah och Kajsa.

Jag VET att det är jag, Hannah och Kajsa som skulle ha varit sådana där vänninor. Vi skulle ha haft den första fyllan ihop, dejtat, kommit hem för sent, varit på fester vi inte borde ha varit, shoppat tillsammans, åkt utomlands, pratat in på småtimmarna, fnittrat, fått barn ungefär samtidigt, lånat böcker av varandra, hjälp varandra att flytta och så vidare.

Det togs ifrån mig. Som vanligt med en flytt. Jag har inte kommit över det ännu. Jag är fortfarande grymt arg på mina föräldrar för att vi flyttade från Umeå. Det är därför mitt Södertäljehat är så starkt. Från och med första stund har jag hatat Södertälje. Det första jag tänkte var ”vilken otroligt grå och trist stad, här blir jag aldrig lycklig”.

Jag är lycklig över att jag träffat T, naturligtvis. Det hade jag inte gjort annars, så det var väl värt det antar jag. Men det gör mig ledsen att jag och Kajsa inte fick fortsätta växa upp i varandras familjer, som systrar, och att jag och Hannah inte fick fortsätta känna varandra bäst i hela världen.

Hannah är nog fortfarande den som vet mest om mig. Den enda som skulle ha en susning om varför jag reagerar som jag gör i vissa situationer. Ingen annan vet ett skit om min bakgrund, för ingen har någonsin frågat. Inte för att jag skulle berätta för någon annan än T, men i alla fall.

Hade jag fått ha kvar Hannah och Kajsa hade jag haft mina Sex and the City-vänninor. I vått och torrt. Då hade jag sluppit bli utestängd från de jag faktiskt kan prata med på grund av någon jävla ”grabbanda”.

Jag har många vänner här, killar som tjejer, men jag har inga vänninor.

En av dem som sökte frid

När jag läser det här så vet jag alldeles säkert att det är precis som jag intalat mig själv när jag mår som värst. Jag vet att hur tungt allt än känns så skulle jag aldrig kunna göra det.

Jag vet att flickan som gjorde det faktiskt var sjuk. Jag har förstått att hon var en underbar person som råkade ut för något som inte borde ha fått hända henne. Så jag vill absolut inte få henne att framstå som svag, för det var hon inte.

Tack lilla Linnea för att du lärde mig hur älskad man egentligen är. Vila i frid.

Rundare eller smalare, det är frågan

Jag kan inte bestämma mig för om det är värt att fortsätta gå ner i vikt eller inte. Om jag går ner i vikt blir jag smal, samt att jag kommer att sköta min träning, vilket gör att jag mår bättre allt som allt. Jag sover bättre, äter bättre och blir gladare. Nackdelen med att bli smal är att min bröst kanske försvinner. Jag är jättenöjd med mina bröst som de är nu, jag vill inte bli av med dem, bara med lite lår och lovehandles. Jag skulle ju kunna äta lika mycket skit som vanligt och promenera oftare eller något?

T tycker jag var jättefin när jag var vältränad (det betyder inte att han pressar mig till att ändra på mitt utseende, han tycker jag är finast när jag är nöjd med mig själv), men nu är det ju faktiskt så att det är jag som ska trivas med mig själv i första hand, annars blir jag inte snygg i alla fall. Att vantrivas med sin kropp är det fulaste som finns på en tjej. Sedan så kommer jag troligen inte se ut som när jag var vältränad heller, då körde jag Kickboxning tre gånger i veckan, nu drar jag ner på kalorier och småtränar. Jag blir smal men inte muskulös på samma sätt.

Vad tycker ni? Lite rundare former med stora bröst eller smal och mindre allt som allt?

Svara inte politiskt korrekt, då blir jag arg. Jag hatar folk som säger att man ska vara rundare bara för att inte uppmuntra anorexi och ideal. Jag skiter i det, säg vad ni tycker bara. Ni som känt mig vet ju hur jag såg ut förr och hur jag ser ut nu. Ni andra, säg vad ni tycker i allmänhet.

Family

En av mina fastrar och hennes familj är i Sverige på besök. Jag har inte träffat henne sedan jag var 13, 14 år. Jag har aldrig träffat hennes son och jag har träffat hennes dotter en gång. Så är det att  ha släkt utomlands, man har inte träffat hälften av dem. Kanske verkar konstigt, men det är svårt att hinna med att träffa alla pappas sysslingar (över 100 stycken) eller kusinerna som är utspridda över hela Italien. För att inte tala om min farbror och hans familj som inte ens bor i Italien, utan i Spanien.

Det värsta är att min Italienska är hemsk sedan jag fick för mig att jag endast skulle vara svensk när jag började på gymnasiet. Den är dålig. Jag bryter på svenska. Det är pinsamt.

Ja, jag blir blyg, men jag får lov att strunta i det.

Intressant

Det lustiga är att T’s grejer minsann lämnas in på polistationer här och var allt eftersom de hittas lite här och där i Stockholm, men ingen hittade T och lämnade in honom på akuten. Mycket konstigt enligt mig för T är betydligt större än en plånbok eller en bag.

Människor orkar lämna in upphittade saker, men de orkar inte hjälpa någon som ligger avsvimmad på gatan. Jag förstår inte.

Jag menar inte att det var fel av den parkarbetare som hittade hans grejer och tog med sig det lilla som var i bra skick till en polisstation att lämna in grejerna eller damen som hittade hans mobil. Det var hur bra som helst av dem att lämna in plånbok, mobil och nycklar, det jag syftar på är att människor orkar ta sig tid att göra det, men de orkar inte ta sig tid att peta på en som ligger i ett konstigt läge på en trottoar.