Här om dagen kom jag på att jag inte har en normal relation till de av kvinnligt kön. Jag har inga riktiga väninnor. Inte sådär som andra har.

Jag går inte ut och tar en drink efter jobbet, jag ringer inte en väninna när allt är åt helvete, jag shoppar oftast ensam, jag har ingen jag kan berätta ALLT för. Jag har vänner av kvinnligt kön som jag uppskattar jättemycket, vad jag menar är att ur “vänninesynpunkt” så är det rätt ensidigt. De berättar saker för mig, men jag kan inte förmå mig att berätta saker tillbaka. Inte stora saker, jag ger dem bara små smakbitar liksom. Jag litar inte på kvinnor. Sad but True.

Som den amatörpsykolog jag är så vet jag att detta har att göra med min mellanstadietid där jag lärde mig att tjejer är elaka, svekfulla och endast suktar efter uppmärksamhet. De är beredda att gå över lik bara de får mest uppmärksamhet. Jag tänker inte gå in på detaljer, delvis för att det är alldeles för personligt, men också för att jag förträngt det mesta av hur jag mådde och det jag gick igenom då.

Det finns också en till orsak till att jag inte har några sådana vänninor som alla andra har. Orsaken till det är Hannah och Kajsa.

Jag VET att det är jag, Hannah och Kajsa som skulle ha varit sådana där vänninor. Vi skulle ha haft den första fyllan ihop, dejtat, kommit hem för sent, varit på fester vi inte borde ha varit, shoppat tillsammans, åkt utomlands, pratat in på småtimmarna, fnittrat, fått barn ungefär samtidigt, lånat böcker av varandra, hjälp varandra att flytta och så vidare.

Det togs ifrån mig. Som vanligt med en flytt. Jag har inte kommit över det ännu. Jag är fortfarande grymt arg på mina föräldrar för att vi flyttade från Umeå. Det är därför mitt Södertäljehat är så starkt. Från och med första stund har jag hatat Södertälje. Det första jag tänkte var “vilken otroligt grå och trist stad, här blir jag aldrig lycklig”.

Jag är lycklig över att jag träffat T, naturligtvis. Det hade jag inte gjort annars, så det var väl värt det antar jag. Men det gör mig ledsen att jag och Kajsa inte fick fortsätta växa upp i varandras familjer, som systrar, och att jag och Hannah inte fick fortsätta känna varandra bäst i hela världen.

Hannah är nog fortfarande den som vet mest om mig. Den enda som skulle ha en susning om varför jag reagerar som jag gör i vissa situationer. Ingen annan vet ett skit om min bakgrund, för ingen har någonsin frågat. Inte för att jag skulle berätta för någon annan än T, men i alla fall.

Hade jag fått ha kvar Hannah och Kajsa hade jag haft mina Sex and the City-vänninor. I vått och torrt. Då hade jag sluppit bli utestängd från de jag faktiskt kan prata med på grund av någon jävla “grabbanda”.

Jag har många vänner här, killar som tjejer, men jag har inga vänninor.