Min bror kände inte flickan som blev mördad, däremot gjorde en av hans bästa tjejkompisar det. Denna tjejkompis har på mindre än ett år förlorat sin mamma, en mycket nära vän och nu sin vännina. Tre förluster på en mycket kort tid är inte något man tar sig igenom lätt, särskilt inte när man är så ung. Jag önskar att jag kunde sända henne en strimma ljus, lite hopp och en stark tro på att hon orkar leva vidare.

Jag förstår att psykvårdens resurser är under all kritik, att de har svårt att klara av alla som behöver hjälp. Det jag inte förstår är varför de som har makten inte sätter ett stopp för detta, hur kan de låta så många oskyldiga dö och så många “oskyldiga” (de är sjuka, hade de fått hjälp i tid hade de troligen inte blivit mördare, de är inte födda onda.) bli mördare.

Min stora skräck är att något sådant ska hända mina tre underbara syskon. Jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle kännas att som flickans systrar hitta ett syskon svårt skadat på marken. Jag ska flytta från den här skitstaden.

Jag orkar inte med mer död, misshandel, våldtäkter, hot och så vidare. Vill bara ha lite lugn och ro. Allt kan inte alltid vara frid och fröjd, men det kan vara så mycket bättre än i Södertälje.