Jag tänker och tänker. Försöker reda ut en massa känslor. Vet att det är mig det är fel på inte T.  Vet att det är så simpelt men vet inte hur jag ska förklara det för honom utan att han ska missförstå. Jag försöker på andra sätt och det går bra, men det känns dumt att inte kunna förklara.

Hur förklarar man sina innersta känslor när man är livrädd för att bli sviken? Hur förklarar världens mest komplicerade människa något som är simpelt för henne för världens mest enkla människa, utan att det blir fel?

Han är en sådan som inte ältar. Han är en sådan som lever i nuet. Han är en sådan som älskar utan att vara rädd. Han är en sådan som tänker att om något dåligt sker, så var det ändå inget han kunde göra åt det. Han är en sådan som har svårt för att uttrycka sina känslor för andra, men oftast har en klar bild över dem själv. Han är en sådan som är säker.

Jag är en sådan som ältar varje minut av mitt liv. Som inte kan glömma. Jag är en sådan som älskar djupt men blir så fruktansvärt rädd när jag måste lita på någon annan. Någon som kan svika, någon som kan gå bakom min rygg.

Det skrämmer mig att lita blint på honom, men jag vet att jag måste. Jag vet att han är världens bästa. Det som skrämmer mig är att jag skulle kunna ha fel. Att jag skulle kunna vara lurad. Jag vet sanningen, men sanningen skrämmer mig också, för jag gav mig själv ett löfte. Ett löfte om att aldrig lita på någon annan än mig själv, ett löfte om att ingen någonsin mer skulle få mig att gråta och bli svag. Jag höll det i så många år, sedan kom han och rörde upp allt.

Det känns som om jag blivit svag. Jag vet att det är fel, för nu vet jag att utan att våga älska har man ingenting. Det är bara så svårt att inte falla tillbaka varje gång jag blir skrämd. Att inte bara hoppa ner i den trygga ensamheten.

Jag är en sådan som projicerar mina känslor på andra. Är jag arg är det han som är arg. Är jag osäker är det han som är osäker. Är jag ledsen så är han ledsen. Jag orkar inte ta itu med mig själv så jag kör någon form av galen omvänd psykoterapi genom att påstå att han är på något sätt och sedan berätta för honom varför han är så och vad han ska göra åt det. Egentligen pratar jag om mig själv.

Jag är en sådan som är svartsjuk. Jag är rädd att förstöra vår kärlek, därför anklagar jag honom för att utsätta vår kärlek för fara. Häromdagen bad jag honom säga några meningar tydligt. Jag bad honom säga att han älskar mig, bara mig, även om jag inte är perfekt. Jag bad honom säga att han aldrig skuller svika mig, gå bakom min rygg eller göra mig illa. Allt det där vet jag redan. Men nu har han sagt det klart och tydligt. Nu är det ett löfte. Ett löfte som gör att jag från och med nu inte har rätt att vara svartsjuk.

Från och med nu måste jag varje gång jag blir svartsjuk tänka ut vad det är jag tänker som gör att jag vill anklaga honom för något dåligt. För det handlar inte om honom alls, det handlar om mig och mina rädslor. Jag vet att det enda som kan få honom att lämna mig är min svartsjuka, för inget gör så ont i honom som att jag är svartsjuk när han gör allt för att visa att jag är hans allt. Min svartsjuka är orättvis och nu ska det bli ett slut på den.

Jag är en sådan som alltid har ett grundsjälvförtroende. Jag vet alltid om att jag klarar allt. Jag kan vara osäker på mig själv, jag kan må fruktansvärt dåligt, men jag vet alltid att det kommer att gå över. Just nu känner jag inte igen mig själv överhuvudtaget, det har jag inte gjort på länge, men jag vet att det ordnar sig. Jag är en sådan som är stark.

Jag är en sådan som alltid vill ha lite mer, nå lite högre. Jag är en sådan som därför aldrig kommer sluta vara rastlös. När jag lärt mig krypa var jag aldrig lycklig över det, jag blev istället olycklig för att jag inte kunde gå. Så är det fortfarande.

Nu fixar jag det här. Sakta men säkert. Jag har inte varit en bra flickvän på länge, jag har inte ens varit en bra människa. Jag har inte ens varit bra för mig själv. Nu är det dags att hitta tillbaka till mig själv. Nu har jag ork, nu kan jag inte skylla ifrån mig längre. Jag har T vid min sida, som stöttar mig genom allt. Som är outtröttlig och gör allt för mig. Min stora och enda kärlek. Mitt allt.

Jag ska försöka att inte radera detta inlägg imorgon när det kommer kännas för personligt, för det är så jävla bra skrivet. Mig i ett nötskal. Äh, det finns ingen jag behöver imponera på och vara perfekt inför, så nu förbjuder jag mig själv att radera det.