Okey, jag tänkte fortsätta mitt våldtäktstema eller vad man ska säga.

Jag har också råkat illa ut några gånger. Det är inte kul, men jag ser inte mig själv som ett offer och det gör att jag inte mår särskilt dåligt över det idag.

Jag fick en okänd kille över mig när jag hade däckat en gång, jag var så full att jag faktiskt inte hade en aning om hur jag skulle göra för att få bort honom. Han tafsade på rätt ordentligt både här och där och jag kände paniken växa. Varpå jag kom på att jag skulle gå på toaletten och låsa in mig. Jag sa “jag ska bara gå på toaletten”, problemet var att han följde efter. Jag hade väldigt tur som hade en tjejkompis som stod utanför toaletten och såg att jag inte var okey, varpå hon slängde ner killen ifråga för trappan.

Ingen kände honom, ingen visste hur han kommit in på festen. En vän hade sett oss utan att kunna bedöma om jag var med på det hela. Det hade kunnat gå väldigt fel. Ser jag mig själv som ett offer? Nej. Jag ser honom som en av de vidrigaste killar jag någonsin träffat i hela mitt liv och jag skulle inte vara nådig om jag fick syn på honom igen, men jag skäms inte för vad som hände. Inte ett dugg.

Däremot så blev jag aldrig så full igen, jag blir aldrig särskilt full alls om jag inte är på en mycket liten fest med enbart nära vänner. Jag lärde mig att man är inte trygg om man är full och tjej, så jag slutade vara döfull för att jag inte ville ligga där igen, utan att kunnas försvara mig. Jag insåg att situationen skulle kunna upprepa sig, men om den gjorde det så skulle jag i alla fall vara i form att slåss.

Sedan finns det ju våldtäkter som inte kallas våldtäkter för att tjejen “avstyrt” att bli ett offer. Våldtäkter där tjejen först är med på det, killen börjar göra saker hon tycker är obehagliga och hon säger nej, varpå han inte slutar helt och hållet, utan fortsätter tänja på gränserna.

Där gör varje tjej ett val. Antingen skriker hon och slåss och kanske blir våldtagen eller så låter hon det hända och låtsas att hon är med på det, hon vill inte bli våldtagen så hon bara står ut så att hon om hon känner sig äcklad sedan kan tänka “men jag hade ju kunnat säga nej”.

Man vill tro att killen skulle ha slutat när man röt till, men det finns fortfarande en stor risk att han inte hade gjort det.

Jag tycker att det fortfarande är en våldtäkt, men jag förstår reaktionen. Jag har gjort något liknande själv.

Man lindar bomull runt psyket. Man intalar sig att det gick rätt till, för man vill inte vara ett offer. Man vill inte att någon ska ha fått göra så mot en. Det är lättare att tänka att han faktiskt hade slutat om man sagt nej, därför säger man inte nej så att man får veta. Man kanske säger “kan vi inte göra såhär istället” och försöker få det gjort så skonsamt som möjligt, sedan står man ut. Sedan går man därifrån, känner sig äcklig, men intalar sig att man hade makten, att man hade kunnat säga nej.

Det blir så mycket lättare att bearbeta, men det är så fruktansvärt fel att man ska behöva “stå ut” och genomföra det istället för att bara veta säkert att man hade kunnat säga nej och gå hem utan att göra det. Det är hemskt. Tyvärr tror jag väldigt många tjejer har hamnat i den situationen.

Jag vet inte om man någonsin kan få de där männen, som inte kan läsa kvinnors signaler eller ta deras nej på allvar att ändras. Jag tror tyvärr inte det.

Det viktiga är att även om man gör som jag beskrev ovan, så att man inte blir våldtagen “på riktigt”, sprida rykten. Man ska sprida rykten kors och tvärs om den där killen som var obehaglig. I Södertälje fungerar det, alla kommer att veta om det. Man behöver inte säga att han är en våldtäktsman eftersom det faktiskt finns en liten liten chans att man läste honom fel och att han faktiskt kunde ha lyssnat på ens nej, men man kan säga att han är obehaglig i sexuella situationer. Om killen ifråga sedan blir anmäld för våltäkt så är det faktiskt ens plikt att vittna tycker jag.

Jag har råkat illa ut några gånger, jag har lärt mig att skydda mig så gott jag kan, att det enda som får en att må bättre är att veta att man gjort allt för att avstyra det hela. Jag har aldrig sett mig själv som ett offer, bara hatat de som gjort mig illa. Jag har känt mig äcklad, men det har gått över, för jag vet att det är de som är äckliga, inte jag.

Det jag också har gjort är att inse att som kvinna är man otroligt utsatt. Jag har rasat, gråtit och förbannat, men till slut accepterat att det är så världen ser ut. Jag har accepterat det och börjat inse att jag inte respekterar mig själv om jag inte gör allt för att skydda mig mot sådana situationer.

Jag skriver detta för att jag tycker att alla tjejer måste förstå att de måste skydda sig mot sådana situationer, att det inte bara händer jätteblonda tjejer som Blondinbella, utan kan hända vilkem Svensson eller Abdullah som helst.

Sedan vill jag inte att folk ska spekulera i vad som hänt mig de gånger jag inte berättat om. Det är privat. Jag tycker inte att jag behöver berätta det, för det finns tjejer som råkat så himla mycket mer illa ut och de borde få berätta istället.