Läste just en väldigt intressant artikel om otrohet som jag inte kan låta bli att skriva ett inägg om.
I denna artikel vill två damer, Cecila Gyllenhammar och Jessica Zandén, säga att vi för att bli lyckliga i våra äktenskap borde göra som i övriga Europa och Sydamerika och inse att ”långa äktenskap kräver älskare och älskarinnor”.
Jaså gör de? Det var något helt nytt för mig.
Jag kommer ihåg ett par som brukade handla på Willy:s. De var i 70 årsåldern och brukade pussas och hålla handen och se så härligt glada ut. En dag var det en löpsedel till någon av kvällstidningarna där det stod något i stil med ”så många procent av svenskarna är otrogna”. Mannen kom fram till kassan, pekade på löpsedeln och sa ”tror du på det där?” jag svarade att jag inte visste vad jag skulle tro riktigt men att jag hoppas att det inte var sant att så många var otrogna. Då tittade farbrorn ömt på sin fru och sa ”jag har hållit ihop med xx sedan folkskolan och aldrig någonsin har jag ens tänkt tanken, jag älskar henne lika mycket nu som då och har aldrig någonsin velat ha en annan kvinna”. Jag blev så rörd när han sa det, när jag såg den ömhet han hade i blicken när han tittade på sin fru. Han gav mig en ännu starkare tro på kärleken den dagen och jag glömmer det aldrig. Det finns många lyckliga äktenskap där ingen otrohet är med i bilden.
De här kvinnorna styrker då sitt påstående genom att säga följande ”Vi stagnerar och dör i äktenskapen, vi vågar inte vara kvinna och man för vi går så helt in i att vara mor och far och släpper raffigheten, experimenterande, kärleken dör inom äktenskapen”.
Jag trodde man gifte sig av kärlek, för att man vill leva hela sitt liv med någon? Jag trodde att man gifte sig av kärlek? Inte för att döda kärleken. Jag förstår vad de menar på sätt och vis. Jag tror att många äktenskap dör för att man glömmer bort att se varandra, man fastnar så totalt i rollen som mamma och pappa när man får barn. Man glömmer bort att man gifte sig av andra orsaker än endast att skaffa barn.
Jag tror att många män känner sig åsidosatta när kvinnan hittar en ”ny kärlek” i barnen. När han inte längre är den enda i kvinnans liv, när han ser att barnen kommer i första hand. OM det blir så vill säga. Jag tror att män som lever med kvinnor som bara pratar om barnen, som struntar i sitt utseende, i omvärlden, i vad han tycker och tänker är otrogna av ren desperation. De känner sig värdelösa, obehövda, oattraktiva och bortglömda. De behöver få känna att någon vill ha dem. Särskilt när barnen är mycket små och mammiga så att säga. Precis som att kvinnor som är tillsammans med män som aldrig är hemma på grund av hobby eller jobb troligen också har en tendens att ha otrohetsaffärer.
Människan har ett enormt behov av att känna sig behövd för att känna mening med livet. Om ens roll plötsligt ändras så kan det få förödande konsekvenser. Precis som att någon som har jobbat hårt hela livet och sedan blir pensionär kan bli väldigt deprimerad. Man behöver KASAM (Känsla av sammanhang) och man behöver vara behövd, en viktig del av något.
Äkta kärlek med trohet fungerar, men folk kämpar inte längre, det är därför det går så snett. Jag har själv känt att T inte ser mig som annat än ”Danni min flickvän” och det har gjort mig olycklig för jag vill inte vara en roll för honom, jag vill vara den människa han blev kär i. Vad jag gjort åt saken? Inte varit otrogen! Jag har sagt hur jag känner och han har tänkt efter och så har vi kommit på en lösning. Man måste prata om saker när förhållandet känns svårt, inte hitta tillfälliga lösningar utanför förhållandet. Man måste se varandra, lyssna och tänka efter. Det är oftast inte svårare än så.
När det kommer till sex och att vara föräldrar så tror jag faktiskt det är som en av de som svarar i sexspalterna skrev ”ibland måste man bara släppa till”. Klart man inte ska ha sex jämt och ständigt bara för ens partner vill, men ibland så kanske man liksom vant sig av med sex. Då kanske man ska prova ha det även om man inte känner sig sprängkåt, man kanske ska prova att vänja sig vid den där närheten igen. Jag tror ingen känner direkt olust om dens partner rör en, jag tror bara man behöver komma igång för att bli kåt igen så att säga. Det är bättre att sluta säga nej nej nej och känna efter än att säga nej och såra sin partner. Det är bättre att försöka övertala sin partner lite än att söka sig till någon annan.
Ett förhållande är ingen dans på rosor jämt. Man måste jobba, prata och framförallt våga kämpa.
Det kvinnor behöver göra är att sluta låta sig placeras i fack, att leva som individer, att kräva att bli sedda som annat än en tråkig fru. Kvinnor måste också lära sig att ta för sig i sängen, om man inte säger hur man vill ha det till sin man så är det klart som fan att ens sexliv blir tråkigt. Ligger man där som en död sill år efter år och bara tar emot så blir man inte tillfredsställd och inte heller ens partner. Kvinnor i dagens sverige måste också släppa lite på mammarollen, låta papporna ta mer ansvar, så att de orkar vara sig själva och inte bara mammor hela tiden. Inte konstigt att mammor ofta ser tråkiga och slitna ut, de ger inte sig själva tid att känna sig vackra och kvinnliga. De är så upptagna av att vara perfekta mammor att de glömmer bort vilka de är och då är det klart att de inte orkar komma ihåg sina partners. Då är det klart att deras partners glömmer bort vad det var för en person de egentligen förälskade sig i.
Det männen måste göra är att våga säga till. De måste våga säga att de behöver bekräftelse, att de behöver få vara nummer ett ibland. Män måste lära sig att prata om vad de känner. Kvinnan kanske inte har en aning om att de känner sig bortglömda och obehövda. De måste också sluta lösa sina problem med kuken. De måste ha tålamod, lära sig att se sina kvinnor som de de är, inte som någon helig jungfru Maria som man inte får be om en avsugning eller lite sex. Det kanske är just det kvinnan längtar efter, en man som säger ”jag behöver ha sex med dig, jag saknar passionen och närheten, jag vill ha dig”. Om kvinnan tappat sexlusten så får de väl försöka hjälpa henne att hitta den istället för att ta den lätta vägen och hitta någon annan som minsann vet precis vart hon har sin sexlust. Dessutom tycker jag de kan ta och tänka över hur de själva ändrats kroppsligen och stilmässigt genom åren innan de kallar frugan tråkig, tjock och osexig.
Cecilia Gyllenhammar och Jessica Zandén frågar sig även när vi: ”vågar erkänna att det kan finnas ömhet över ett slag över munnen? Och hur vi kan hjälpa misshandlade kvinnor, om vi hymlar om den magnifika kraften i ett försoningsknull?”.
Herregud. Hur kan man skriva en sådan sak? Jag ser ingen ömhet i ett slag över munnen. Jag förstår inte hur t.ex. Mia i boken Gömda skulle ha blivit hjälpt av ett försoningsknull. Nog fick hon känna på den kraften, när hennes ex kom hem till henne och utsatte henne för våldtäkt. Jag tror inte hon såg det som en positiv uppevelse direkt. Jag tycker att de där två damerna verkar vara riktiga rikspuckon.
INGEN ska ta emot slag över munnen, man som kvinna. Det finns ingen kärlek i att slå. Bara maktbehov eller vanmakt. Kyssar är ömma, inte slag. Får man ett slag över munnen ska man dra och aldrig komma tillbaka. Det är nog ingen som hymlar om kraften i ett försoningsknull när det handlar om en normal situation utan misshandel. Jag fattar liksom inte hur de tänkte med den frågeställningen, ska Mona på socialen säga till misshandlade Maja som är helt blåslagen att ”men hörrö, jag vet hur vi kan lösa din situation, gå hem till han som höll på att slå ihjäl dig igår och säg att du vill ligga lite, då slutar han nog”. Där har vi den där jävla kvinnosynen igen, ”han gör det bara för att han tycker så mycket om dig”. Jag blir skräckslagen när jag läser det. Fruktansvärt.
Jag tycker som den smarta människa som skrev en kommentar om att man faktiskt inte kan dra alla äktenskap över en kam, man måste se till specifika fall. Vissa kanske trivs med att leva i ett klassiskt troget äktenskap, medan andra inte klarar att leva med bara en människa hela livet. Vi är alla olika. Det enda viktiga är att ta hänsyn till varandras känslor. Otrohet är inte att ta hänsyn, det är att såra så fruktansvärt som det bara går. Vill man inte leva i ett äktenskap där man bara har varandra så får man antingen avsluta äktenskapet och ha hur mycket sex med hur många man vill utan att såra någon, eller så får man gifta sig med någon som vill ha ett öppet äktenskap, där det är okey att ha sex med andra än den man är gift med.
Man utvecklas inte som man eller kvinna genom att vara otrogen, man utvecklas genom att få sina behov tillgodosedda. Detta behöver inte ha med sex att göra överhuvutaget. Punkt slut.
