Läser vidare i Cecilia Gyllenhammar och Jessica Zandéns blogginlägg, det som artikeln utgår ifrån. Där hittar jag även fraser som “Dom är så fina (pappor), älskare, äkta män, så dom helt har tappat sin manliga identitet och runkar ensamma på toa när hustrun somnat.” och en rad andra konstiga påståenden som att folk jagar bort singlar från parfester och dylikt, för att det är norm att vara gift och tråkig.

Nu är det så att för det första så stavas dem inte dom, det är de eller dem som gäller. Kan man inte skilja på de och dem utan är feg och gömmer sig bakom småbarnens dom så behöver man inte skriva ett inlägg som så många människor kommer att läsa. Sedan så undrar jag vad de egentligen anser vara manlig identitet? En actionmandocka?

De skriver om män med bäbisar som om det vore omanligt, som om män inte kan tycka om att ta hand om sina barn. Jag tycker det är förjävligt! Jag vet väldigt få som faktiskt inte har velat vara pappalediga. Jag vet fler av den gamla skolan som önskar att de fått möjlighet än pappor som lidit och känt sig omanliga under sin pappaledighet.

Vad har de för rätt att placera alla män i ett fack? Säga att alla är likadana? Påstå att vi kvinnor “bara står ut” i ett äktenskap med en sådan man.

Jag älskar mångsidighet. Jag har en karl som vet vad han vill, tar egna beslut, kan slåss om det krävs (inte med mig, han har väl inte förstått kraften i ett försoningsknull ännu) men även vara diplomatisk. Som älskar djupt, passionerat och visar detta för omvärlden. Som jobbar hårt och vill beskydda, men som även vill bli omhändertagen. Som absolut inte skulle låta mig knipa hela barnledigheten, men som inte känner sig omanlig för att han vill vara hemma med sitt framtida barn. Han gillar heminredning, musik, tekniska saker, att bygga. Saker som anses vara både manliga och kvinnliga. Är han ingen riktig man för det? Jag tycker att de bästa männen är de män som inte låter sig placeras i fack, som inte underordnar sig sin partner, utan är sig själva, även om det råkar vara så att de vill gå runt med en bäbis på armen.

Jag tror att det Cecilia Gyllenhammar och Jessica Zandén försöker säga är att männen söker sig för mycket till det trygga. Det tycker jag också att många män gör. De går in i ett förhållande och tio år senare är deras helgnöje att spela fotboll med barnen och städa, frugan köper kläderna och bestämmer allt allt allt. Det handlar inte om att det är män, det handlar om att de är sådana som tar den lätta vägen, det finns kvinnor som är exakt likadana, som låter sig styras år efter år tills de exploderar för att de inte fått leva, till allas förvåning förstås.

De vill hela tiden inrikta det hela på kvinnligt och manligt, vilket jag tycker är fel, för det är alldeles för snäva roller för att använda i denna debatt. Det handlar om så mycket mer än så. De handlar om en generation av äldre kvinnor som helt missat hur saker och ting har förändrats och när de ser det så förstår de inte vad det är de ser. En generation som inte alls kan se till att män och kvinnor är olika individer som fungerar på olika sätt, utan bara ser manligt och kvinnligt rakt igenom.

Jag har själv skrivit om att jag tycker att jämnställdheten gjort oss för “könlösa” och det står jag fast vid, för vi är trots allt olika, vi män och kvinnor, och detta måste vi få fortsätta vara, i grunden. Det betyder inte att vi ska ta emot hela mans/kvinnorollen, utan att vi ska våga vara moderliga/beskyddande och inte skämmas om vi vill vara hemmafruar eller inte vill att frugan ska gå ut ensam när det är mörkt.

När det däremot kommer till förhållanden så kan man inte dra alla över en kam. Som det ser ut idag så finns det så många olika sorters förhållanden, så många olika sorters människor. Jag tycker inte att vi är instängda i äktenskapet, Jag tycker vi i sådana fall blir instängda i kvinnor i Cecilia och Jessicas förlegade åsikter, åsikter från kvinnor som tror att allas äktenskap är som deras egna var eller är. Som inte kan se att vi unga faktiskt lever annorlunda, kvinnor som inte vågade ta risker förrän de blev 45.

Vi blir varnade för att våga satsa på kärlek och barn när vi är unga. Vi blir varnade för att våga älska, för vi kommer missa hela vår ungdom om vi älskar får man höra. Vi blir rädda för kärlek, familj och normer, sedan när vi kommer fram till att det var det vi ville ha så är vi för gamla för att skaffa det.

Det är inte äktenskapen som stänger in oss i roller, det är åsikter, de äldres åsikter om allt vi gör och allt vi tänker och allt vi inte får göra som dem, De äldres tro på att saker inte har förändrats för oss, för att de inte har förändrats för dem. Alla ser inte lyckan i att vara skild och ha en 20 år yngre älskare, för oss som i viss mån fått leva ut vår sexualitet och bombats med sex från höger och vänster är detta inte hippt. Vi är en generation som vill återerövra det fina i kärleken. Låt oss göra det.