Fint skrivet om livet.

"This is how it works
You're young until you're not
You love until you don't
You try until you can't
You laugh until you cry
You cry until you laugh
And everyone must breathe
Until their dying breath

No, this is how it works
You peer inside yourself
You take the things you like
And try to love the things you took
And then you take that love you made
And stick it into some
Someone else's heart
Pumping someone else's blood
And walking arm in arm
You hope it don't get harmed
But even if it does
You'll just do it all again"

Come ti amo bella Italia, con tutto il mio cuore e la mia anima

Sitter här i min ensamhet och lyssnar på en napolitansk Tarantella och drömmer mig bort. Drömmer om Italien. Havet, pizzeriorna långt uppe i bergen och Madonnorna som står i små håligheter i bergsväggarna längst hela vägen.

Kolmörka nätter på restauranger med  proppfulla magar och glada sjungande och dansande människor. En sång som alla kan sjunga med i, en dans alla kunnat dansa sedan barnsben. Barn som springer runt och leker. Glädjen att vara tillsammans. 

Lukten av Italiensk natt, bruset från havet, en promenad längst stranden. Killar som visslar, tjejer som svär åt dem. Ungdomar som hänger i små barer och spelar olika spel. Marknader längst strandpromenader.

Lukten av avgaser och vatten som dunstar i morgonsolen. Trånga gränder, gator jag inte får gå på ensam. Midjeväskor för säkerhetsskull. Vespor som tvingar en att trycka sig mot väggen. Kläder som hänger mellan husen. Vesuvius som tornar upp sig över staden. Hamnen där Camorran smugglar och dumpar saker, men som är så sjukt vacker. Farbröder som säljer snäckor, svarta marknaden med miljoner av piratkopierade skivor och kläder som är lika fina där som i de dyra butikerna men som man inte borde köpa om man vill vara en ärlig människa. Fast ingen är väl perfekt?

Gatorna jag gick på med min nonno när vi skulle handla frukt. Glassen han alltid gav mig. En kjol och matchande tröja han och jag hjälps åt att välja på Stephanel, han struntar i tanten som förmanar mig om att inte röra i kläderna. Man får inte röra alls i Italienska affärer men det är inte lätt att komma ihåg om man är åtta år och bor i Sverige i vanliga fall. En gång tog en tant ett hårt tag om mig och tänkte ge mig en örfil för att jag rörde en penna, det gick inte hem hos min far och det var nästan så att tanten fick sig en örfil till slut. 

Nonna som lyssnar på Radio Maria i köket medan en levande bläckfisk sprattlar runt i en gryta ute på balkongen. Min kusins undulat som tjattrar, min bror som tjurar i ett hörn som alltid när kusinerna retats med honom. 

Min Zia’s förra hus, vinrankorna på terassen, pojkarna som försöker stjäla kusinernas cyklar men som tar till flykten när min arga italienska faster börjar skrika på dem…

Tanterna som grälar på torget tills de är så arga att de börjar kasta frukt på varandra, gubben som försöker gå emellan som genom att göra det får båda tanterna att börja gallskrika på honom istället för varandra. 

Nonna som gör korstecknet innan hon sätter sig i bilen och kör trots att hon inte har något körkort. En gång kör hon rätt in på torget så det rullar apelsiner överallt. 

Allt det där som jag inte kan få tillbaka, men som alltid är en del av mig. Språket jag tappat, släkten jag inte träffat på många år och havet. Gemenskapen och värmen har jag dock inom mig, det är ett arv, något som aldrig försvinner, ett språk vi alla kan tala. 

En dag ska jag lära mig dansa Tarantella. En dag när sorgen inte känns så olidlig. 

Fredag..

Ikväll var jag och några vänner ute och åt, käkade Sukiyaki på Minako, hur trevligt som helst! Maten är ju helt underbar där dessutom, skulle kunna äta asiatisk mat varje dag, det är så skönt att slippa bli sådär äckligt mätt och att kunna äta en massa grönsaker utan att det smakar för mycket av något.

Efter middagen bestämde Martin att vi skulle till Jennie och Jennie att vi skulle hem till mig och T. Ingen hade någon talan Efter en stund gick dock alla utom jag och T ut, vi har inte tid att skaka rumpa idag för imorgon ska vi ta och låna mina föräldrars bil och ta en sväng förbi Ikea. Vi håller på att änra på vårat vardagsrum samt att vi ska kolla upp vilken säng vi vill ha och vad den kan tänkas kosta. Funderar på om vi ska planera in att handla i Kungens Kurva, man vet ju inte om Ica Maxi här i stan står kvar imorgon…

Fascination

Det är så fascinerande hur människor kan förändras totalt, utan att ens märka det själva. Hur de kan skrika på sina nära att de svikit för att de inte vill vara en del av deras liv längre när det är de som försvunnit och blivit någon annan. Någon man inte känner igen. 

När det är de som blivit kalla skal. Tappat glimten i ögat. Slutat intressera sig. 

Jag förstår inte det. Jag förstår bara att jag kan inte älska någon som försvunnit. Någon som blivit en av de där som vi en gång sa att vi aldrig skulle bli. 

Hur kan man tro att man är samma när det knappt finns något av den man var kvar? Visst kan man bryta med det gamla, men man behöver inte förinta sig själv. 

Jag kan radera ut människor som svikit, stänga folk ute, men jag kan aldrig fly från den jag är. Därför är det fascinerande att se människor förändras så drastiskt utan att de kan se det själva. 

Jag orkar inte kämpa, jag orkar inte bry mig, för jag är en sådan där dålig människa som inte klarar av andras svaghet när jag tycker att lösningen på deras problem är så självklar. Det nästan äcklar mig när folk inte tar tag i problemen.

Jag har aldrig förstått varför det är svårt att ta tag i saker. Det är väl bara att bestämma sig och sedan köra. Vill jag bli undersköterska så söker jag upp en utbildning och går på informationsmöte och sedan pluggar jag. Vill jag gå på stan så går jag på stan, varesig jag har sällskap eller inte. Vill jag flytta så börjar jag  jobba på det. Är jag arg så är jag arg och sedan är det klart. Det är inte svårt alls. Jag ser målet och tar mig dit.

Andras väg är liksom blockerad. De vill plugga men skiter i att gå upp på morgonen när informationsmötet är eftersom de inte vet om det är rätt val. De vågar inte se andra alternativ. De tjatar om att de vill flytta men orkar inte stå i kö eller gå på visningar. De vill verkligen gå på stan men vågar inte umgås med sig själva så de stannar hemma en dag till, tills någon kan följa med. Det blir så mycket hinder och jag kan inte hjälpa dem att ta sig över dem för det är de som bygger dem. 

Jag är inte alltid på topp, jag är sällan på topp men så fort jag kan gör jag något åt saken. Jag är inte alltid på topp, men jag är alltid jag och det är jag stolt över.

Bra och dåligt med dagen

Jag är inte snäll mot mig själv idag. Först går jag en alldeles för lång promenad (kan passa på att varna för att det är vattenpölar som är typ två decimeter djupa på vägen som går längst kanalen, gummistövlar eller dylikt är ett hett tips) fastän jag senast igår blev tillsagd av läkaren att ha mer tålamod och lyssna på kroppen eftersom den fortfarande är sjuk. Sedan sover jag middag fastän jag vet att det rubbar min sömn totalt. Efter det äter jag för sen middag och dricker kaffe fastän jag redan hade ont i magen och nu är jag uppe alldeles för sent vilket innebär att min dygnsrytm kommer vara rubbad i flera dagar. 

IG i att må bra. 

Det jag gjort bra idag är att jag har köpt en brandvarnare, diskat och börjat på min kurs. Samt att jag slutat oroa mig för framtiden vilket jag gjorde igår, därav en sömnlös natt och ont i magen. 

Det är också bra att T fått löneförhöjning samt att han kommer att få sitt busskort betalt av företaget varje månad. Det gör stor skillnad för oss. Nu ska jag försöka sova.

Brandvarnare

Jag har såklart köpt en brandvarnare idag. Inte för att jag tror att mitt hus är ett mål för chipsbränder, men för att det nog bara är en tidsfråga innan butikerna i centrum börjar brinna och man vet aldrig hur fel det kan gå med en sådan där brandbomb. Samt att jag velat ha en brandvarnare länge, för jag är livrädd för att brinna inne. Huga. 

Det var för övrigt lättare sagt än gjort att köpa en eftersom det nästan inte finns några matvaruaffärer kvar nu och det är där man brukar hitta dem.

Sorgligt.

Det är förjävligt.

Det är otäckt och förjävligt. Jag vet inte vad ni som gör detta vill uppnå, vad det än är för dum tanke bakom så drabbare det oskyldiga, inte de som ni vill åt. 

Lägg av.

Slöddertälje, hur länge står man ut?

Jävla satans skitstad! Jag är så arg att jag skakar. Vaknar av ett sms från mamma ”vet du att de bränt upp hela Willys och Ica och allt i weda?”. Jag är arg och så jävla trött på det här. Allting bra måste förstöras.

Jag jobbade på Willy:s i två år. Jag var med och kämpade för en bättre butik. Jag såg cheferna kämpa. Jag såg hur man satsade allt för att få Willy:s i Weda att börja sälja och det lyckades. Jag var inte kvar i de svåra övergångarna, men min f.d kollegor, som jag älskar är kvar. 

Mina f.d kollegor är världens finaste människor. Sådana som alltid bryr sig och alltid vill göra det bästa av situationen. De som jobbar nio dagar i sträck på sommaren för att någon ska få ha semester. De som gör allt för att butiken ska vara fin och frontad och fin. De som fått jobba under en del chefer som inte riktigt har alla hästar i stallet men ändå härdat ut. 

Nu har de ingen arbetsplats att gå till. Willy:s i Weda kom att bli ett av de Willy:s som sålde bäst efter ombyggnaden för några år sedan. Det har satsats miljoner på den butiken. Vi jobbade på en byggarbetsplats i flera månader i väntan på resultatet. Nu är de tillbaka på ruta ett och det är så jävla sorgligt.

Om det är de där jävla ”Global Intifada” så undrar jag bara om det är värt att försöka förändra världen genom att förstöra butiker som byggts upp för miljoner och göra att sjukt många människor inte har någon arbetsplats att gå till? Unga människor som arbetar hårt på skittider är de ni har kommit åt. För inte fan kommer någon bry sig om erat jävla budskap nu. Så jävla vänster att förstöra för de som sliter? Eller? Använd huvudet för fan.

Har den/de som startat bränderna ens tänkt på att det faktiskt finns vissa butiker/köpcenter som har nattvakter som går sina rundor där. Tänk om de missar det en gång och bränner någon inne? Men det kanske också är okey, för ett högre syfte?

Inget förvånar mig längre. 

Nu ska jag sluta skriva här innan jag blir för arg. 

Willy:s-tjejerna, jag tänker på er idag <3

Jag tänker även på pensionärerna i Grusåsen som kanske inte kommer orka handla själva eftersom alla butiker nära dem är förstörda. De har knappast råd att handla på Grusåsens livs. Hoppas alla har en  familj som hjälper dem med inköpen. 

Vad ska jag skriva om?

Det känns inte som om jag skriver något intressant. Så är det alltid när jag är glad. Vad ska man skriva när allt känns bra? Finns ingenting jag känner för att diskutera heller. Är inte så intresserad av kungabröllop och dylikt. Alla har väl fattat att Vickan och Daniel skulle slå till snart liksom. Det är ingen överraskning. 

Allt jag kan skriva om är antingen hemligt eller för svårt att få ut i ord. Hatar när det blir så. 

Någon som vill berätta om något kul som hänt dem på sistone? 

Uppe med tuppen

Idag har jag gått upp jättetidigt. Jag fick en impuls och sa ja till att snickaren som ska fixa så att vår sovrumsdörr går att stänga kunde komma klockan sju. Ingen vet varför, jag tycker ju verkligen inte om att gå upp tidigt och det här är kanske sista veckan med lata dagar på ett bra tag. 

Ska ringa vårdcentralen också, har dragit mig för det eftersom de verkar tycka att jag är en hypokondriker. Vilket är lustigt eftersom de varje gång varit blasé när jag kommit in med min krämpor och sedan har jag vägrat ge mig förrän jag får hjälp och då har det plötsligt visat sig att det faktiskt var något.

Typ som med körtelfebern. Först var det en svullen sköldkörtel, sedan var det inte alls så farligt, för att bli till halsfluss och sedan körtelfeber. Bra jobbat liksom. Jag fick till och med träna (om jag tog det lugnt) för läkaren medan hon kollade upp mig, vilket var jävligt dumt med tanke på att mjälten kan brista om man tränar när man har körtelfeber, det står specifikt att till exempel kampsporter inte bör utövas. Bra där.

Det var som med ryggen. Jag var tydligen en fjant som kunde klara mig med lite värktabletter, tills jag kom till sjukgymnasten som till och med ville att jag skulle byta jobb för att slippa kronisk värk. 

Jomenvisst, hypokondrikern, det är jag det. Kiss my ass. 

Bättre att kolla upp om det är något fel än att gå hemma och vara sjuk tills man blir så sjuk att man hamnar på sjukan. Synd att de inte fattar det på Vårdcentralen och synd att de inte har någon respekt för sina patienter. Synd att jag inte jobbar där  

Nu håller snickaren på med någon maskin som låter galet illa. En sådan som brukar låta i bakgrunden när jag pratar i telefon med T när han jobbar. Han verkar inte få ordning på dörren trots maskinen.