Jag försöker verkligen motarbeta den här jävla höstdepressionen. Jag försöker varje år. Försöker på alla sätt, tills jag nästan går i bitar. Jag gör saker jag tycker om, jag tränar, jag tänder ljus och gör mysigt hemma, jag promenerar, jag jobbar, jag har fest, jag omger mig med familj, jag hyr roliga filmer och så vidare. Jag anstränger mig som en tok. Ändå är det alltid det deppiga som vinner till slut. Så fort jag har ett svagt ögonblick, så fort jag är trött, sliten eller har hormoner i kroppen, då jävlar kastar den jävla depressionen över mig med all kraft. Sådär så att man inte kan andas nästan. ”It’s like I can’t breathe”.
Mitt liv känns som en stor jävla uppförsbacke. Det händer bara mer och mer dåliga saker för varje år som går. Kommer det någonsin stabilisera sig och bli hyfsat? Eller kommer det alltid hända mig en massa hemska saker? Kommer jag aldrig få leva i harmoni, få lite lugn och ro? Det sägs att man är sin egen lyckas smed, men jag försöker ju, jag ger allt och ändå så väger det dåliga över till slut. Kan det gå fel så gör det det. Kan man inte få hyra in någon annan som smider åt en? För jag orkar snart inte. Är så trött på att vara ledsen, stressad, pressad, inte tillräckligt bra.
Jag vet att jag har ton av kärlek omkring mig. Jag vet det. Men måste det innebära att precis allt annat går åt helvete? Jag undrar om det är så här det ska vara. Jag känner mig som den enda i världen som mår så här dåligt år efter år.
Jag vet inte vad jag ska göra. Jag fortsätter kämpa, men hur länge är det värt det? Hur många år orkar man? Kärleken är mitt liv. Kärleken är det jag lever för.
Ibland vill jag bara bli galen på riktigt så att jag inte fattar när det gör ont.


